sijambo.blogg.se

Whether I'm right or wrong
And down the waterfall
Wherever it may take me
I know that life won't break me
When I come to call he won't forsake me
I'm loving angels instead

jag är verkligen där jag borde va!
<3

idag så grattade vi johan på hans 19-årsdag
tårta, hemmagjord grattisfilm och sång.
vilket fint gäng man hamnat i!
ikväll blir utgång och öl!

"Du säger att det är enkelt
Så enkelt så
Enkelt, för vem då?"

-david urwitz

jag älskar överfulla sopor
jag älskar disk upp till taket
jag älskar dammiga bord
jag älskar kläder över hela golvet
jag älskar obäddad säng
jag älskar pirog och cola till lunch
jag älskar att tvätta
jag älskar att betala räkningar
jag älskar att behöva vädra varje dag

för det är mitt alldeles egna lilla hem <3

tro inte att jag inte saknar er
tro inte att jag inte älskar er
tro inte att jag glömt bort er
tro inte att jag inte tänker på er

för det gör jag.

"du har glömt vad som hänt
och på så vis har du glömt mig"

och jag tänker på er varje dag
ibland så det gör ont
och jag älskar er
men jag vet så väl
hur ont kärlek gör
gå vidare
vissa saker går inte vidare
försvinner inte

Hjärta.

"Ängeln du placera på min axel skrek
svalde och blunda
skratta och log
Såg dig djupt i ögonen när gnistan dog"

nu ska jag ta en promenad

bättre sent än aldrig
men visst gör det ont

just nu
jag vill aldrig tillbaka
jag vill inte prata om den äckliga människan
och ännu mindre möta honom som
lyckades förstöra mitt liv i flera månader
jag vill inte möta de äckliga dryga människor
som dömer en från grundskolan
jag vill inte se gatorna jag är spyless på
jag vill inte gå på de krogar
som påminner mig om för mycket skit
jag vill inte tillbaka
inte ett dugg

men visst finns det så många fina också
däruppe i norr
men ni får komma hit
för jag vill inte tillbaka
vi ses till jul

jag är superlycklig!

studenter är öppna och roliga människor
jag har hittat härliga kompisar i klassen
jag har mina underbaringar kvar i norrbotten
jag lever, har fullt upp och älskar mitt liv!

ibland kan det fortfarande smärta till
när jag väljer att plåga mig
och se vad som händer

jag önskar dig så mycket ont
och det skäms jag för ibland
men det är bevis på min mänskliga natur

jag har börjat om på nytt
egentligen finns inget kvar
men ibland så tränger sig det förflutna upp
och vrider sig likt en kniv

vi har alla våra spöken
frågan är hur länge de stannar

idag börjar min första lektion om en kvart
det tar 5 minuter att gå till skolan
så nu ska jag klä på mig

jag är i mitt nya hem
i min nya stad, nya skola
nya vänner, nya vyer
nytt nytt nytt
och det är helt underbart

och det enda jag ska bli kär i är den här stan

jag drömde om dig inatt
och jag drömde om mig
och jag drömde om henne
och jag var elak
du var vänlig
men jag kan inte glömma
och inte förlåta

min sista natt i norrland på ett bra tag
jag vet inte
det känns overkligt
som om det inte kommer hända
men imorgon sitter jag på tåget
västra götaland
skövde

nu har jag betalat för mig minsann.

jag längtar till skolan!
har suttit och kollat igenom mina kurser
och det verkar så roligt
jag längtar verkligen

det är så livet ska vara!
stiga upp på morgonen
och göra det man älskar!
längtar till måndag!

jag ska bli författare
tänk att låta orden skrivas
så det blir en berättelse
och jag tänker börja med min egen

alla har vi spöken
i våra hjärtan
och det gäller
att se sig själv tillräckligt
för att inte såra och skada

därför ska man aldrig
aldrig aldrig går vidare
och ge hopp
om man inte är säker
att de spöken man har
verkligen inte blir mer än spöken

jag går inte in i något
utan att veta
att det är det som gäller
till många hundra procent

"Det smakar plast, rök och sprit i din mun
Men det får duga i natt för båda vet att
Det här betyder ingenting"

-markus krunegård

Längtar
Saknar

Vart jag än i världen vänder så kommer jag alltid sakna och längta till någon eller något. Det är hemskt att bli stor, vuxen och mogen.

någonstans inom mig väntar jag
på ett förlåt som aldrig kommer komma

alltså du är som en räddande ängel
och när jag knackade på din dörr skakade mina knän
och hjärtat klappade
och så arg jag blir på mig själv
samtidigt så glad att se dig
fast jag vet att 120 jävla mil snart kommer emellan
så jag vågar inte ens försöka

men du har räddat mig
inte omogen, taskig, osäker idiot som han
du är som perfekt
och så klart kom du in i mitt liv försent

ibland undrar jag hur så många känslor
kan mixas om och blandas ihop
så man är fullständigt förvirrad

det har tidvis gått bra.

till slut kanske det blir jag som går
för jag kan inte hjälpa hur jag mår

och det känns piss, visst
men jag kan inte vinna denna tvist

så jag kanske går
fast jag vill inte det.
verkligen inte.

förlåt att jag inte kan sitta still
men det hör inte till min natur

Du säger att du är stark
Att du har vart igenom det här förut
Du kommer fortsätta
Det finns inte mycket mer att säga nu

Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav
Någon dag kanske jag kör över dig här utanför

Jag kommer inte älska dig
För resten av livet
Vill inte leva med tungan hängades utanför
Och tycka synd om mig själv

Jag kommer inte höra av mig igen
Och jag kommer inte ta skuld
Så säg det och få det gjort
Det finns bara ett enda sätt att brinna upp

håkan hellström - för en lång lång tid

my broken heart
destroy my trust
for them who loves me.

About you now

Min historia

Jag har tagit ett ganska spontant beslut som är kanske väldigt bra eller så är det väldigt dåligt. Jag tänker nu skriva om allting som har hänt, så folk förstår. Så ni får veta det jag känt, det jag levt med så länge nu. Jag kanske tar det från början. Om jag vågar. Detta kanske är det bästa. Men jag vet att hela världen kan läsa. Samtidigt orkar jag inte prata om det till dem som inte varit med från första början. Jag vill bara att ni ska veta. I efterhand så börjar jag förstå hur onödigt det hela egentligen varit. Men kanske inte ändå. Kanske har allting en mening. Kanske skulle jag behöva gå igenom det här. Egentligen har väl allting en mening ändå.

Jag var inte alls intresserad av honom på det sättet. Jag tyckte han verkade schysst och rolig, en kul kompis och han var ju inte direkt osynlig. Ungefär som jag kanske? Jag visste inte riktigt, men jag ville bli hans kompis. Jag var i alla fall med honom och gjorde massa roliga grejer, jag trivdes bra. Vi pratade mycket och jag hade ingen aning om hur han skulle få mig att känna. Jag förväntade mig inte det, jag underskattade honom och han gjorde allt rätt. För mycket rätt inser jag nu. Han ringde mycket, pratade mycket och ville vara med mig men jag fattade ju ingenting, jag trodde att han ville bli min kompis, kanske att han till och med blivit förälskad i mig men jag vet ju hur jag är och hur lite jag vill ha en pojkvän. Och sen han dessutom, han ser ju ut som en lillebror. Det tyckte jag då i alla fall. Nu mera är det annorlunda.

Vet inte om det är människans behov över att behöva uppskattas och älskas men jag föll, utan att fatta det själv. Jag blev så förälskad och när jag började känna det var mina första tankar: nej nej nej! Jag vill inte! Men jag kunde inte sluta tänka på honom och jag försökte skjuta undan det, inbilla mig att det bara var inbillning men det gick bara inte. Jag förstod att det var så mycket mer och jag blev helt chockad över vändningen. Och alla enorma känslor som flög runt i mig, om benen som vek sig och hur glad jag blev av att bara se honom. Men det var ju inte det jag sagt, inte det jag planerat. Inte det jag försökt ljuga för mig själv om. Eftersom jag så gärna ville veta om han kanske kunde känna samma sak var jag tvungen att säga det. Jag samlade allt mod jag hade, sa att vi måste prata. Sen stod jag där, så liten jag kände mig då, och kollade honom rakt in i ögonen och sa: Jag är förälskad i dig.

Jag har en del gånger ångrat mig att jag släppte allt i det ögonblicket. Mitt sinne, mitt hjärta, allting öppnade sig i den stunden och blev så ömtåligt och skört. Det var helt, jag hade släppt alla mina murar och jag hade kunnat älska så mycket igen men det blev inte som jag tänkt mig. Jag hade förväntat mig ett ordentligt ja eller nej men det fick jag inte. Sen väntade en hemsk månad då jag först blev dissad helt av honom, och jag antog massa saker som att okej, han vill väl inte. Så klart jag blev ledsen då. Men sedan helt plötsligt kom han igen och ville vara med mig. Jag blev glad men kunde inte riktigt slappna av men det var nog tur för sedan hände samma sak, och igen, och igen. Sedan tog det slut och jag grät över precis allt, jag brast och gick isär och insåg att jag måste bryta det själv. Att han utnyttjade mig. Lekte runt med mig och trots att jag aldrig någonsin varit så kär var jag tvungen att hålla tillbaka. Jag använde mig av alla metoder som möjligt fanns för att släppa tankarna och känslorna, jag gjorde allt utom det jag alltid gjort förut. Jag ville inte vara med någon annan kille. Inte på något vis alls. De äcklade mig allihopa. Jag slutade festa, slutade dricka alkohol och tog det bara lugnt. Jag ville inte använda det som en tröst, jag ville prata ut och tänka över det, bearbeta alla mina känslor och jag ville så gärna ha en förklaring till varför han behandlade mig som han gjorde, varför han inte bara kunnat säga att han inte ville ha mig på det sättet.

Jag har känt alla känslor som går att känna för denna människa. Jag har hatat honom, älskat honom och allt däremellan. Ingen har lyckats såra mig och förstöra mig så mycket som honom men ändå har jag försökt förlåta för att kunna gå vidare sen. Jag har gjort det. Och jag gav så mycket av mig själv. Jag har aldrig känt så mycket. Jag vet inte vad det var, men han hade nog varit den perfekta pojkvännen till mig. Kanske såg jag det, kanske är det inte alls så. Jag vet inte.

Sommaren kom, dagarna blev ljusare och det blev även jag. Jag kan inte påstå att jag inte brydde mig alls, men känslorna var betydligt svalare och jag mådde mycket bättre. Men det var inte okej, jag ville så gärna veta svaret på tusentals frågor som snurrade i mitt huvud. Jag började långsamt acceptera att jag kanske aldrig skulle få det svar men jag ville i alla fall ha en ursäkt så jag tog tag i honom och bad om att få en. Den kom men det kändes egentligen inte som den var menad på riktigt. Kanske. Jag hade i alla fall hopp om att han någonstans skämdes eller ångrade sig och kanske kände åtminstone dåligt samvete för hur han behandlat mig. Jag kommer nog aldrig få ett svar på det. Jag kan bara tro och hoppas. Studenten kom som en riktig lättnad och jag hade första dagen jag var riktigt lycklig på sen julas. Det var helt underbart. Mycket släppte och jag tänkte inte alls så mycket på honom. Nu skulle jag inte behöva se honom nå mer, i alla fall i min vardag. Vi gick nämligen på samma skola.

Nu har jag fått reda på sanningen. Och nu vet jag inte vad jag ska känna. Jag vet inte vad jag känner, det snurrar i skallen men det är ändå tomt. Jag vet inte hur jag ska hantera det här, jag fattar absolut ingenting,. Jag vet inte om jag ska känna. Just nu känner jag absolut ingenting alls. Det är som att gå på automatläge. Jag har svårt att välja orden, att beskriva det hela. Jag vet inte om jag skulle ge honom en pungspark eller kram eller bara gå rakt förbi om jag såg honom...

I min värld är en dålig sanning alltid bättre än en bra lögn. Jag har glad att jag fått veta även om jag inte vet vad det kommer göra med mig. Men det tar jag en annan gång.

Jag vet inte vad jag ska känna eller vad jag känner.
Allt är ett förvirrat kaos och jag fattar absolut ingenting.

Det är precis som en dålig amerikansk high-school film.

Vi kan prata om allt möjligt, timme efter timme
och det är så underbart att ha en så fin vän.

Jag litar på dig.
Och jag vill aldrig förlora dig.

tttttttttttttt

Är det över nu?

Det slutade göra ont.
På bara ett ögonblick.

och det gör inte ont
inte ens när jag tänker efter och anstränger mig för att känna

är det så att det verkligen är över?

Om det är sant
ska jag hoppa och skrika
prisa allting för att det äntligen är över!

Män gör kvinnor osjälvständiga.

Sant eller falskt?

"alla som är mina vänner
de kommer och de går
men när vi ses
så vet jag att
jag är där jag borde va"


florence valentin

Olyckliga människor
skriver de finaste memoarerna
och de vackraste dikterna


jag skrev fint och vackert där i vintras...

jag saknar dig ibland.

Innan ni glömmer mig ska vi skåla för denna sommaren!
Innan ni glömmer mig ska vi pussas och kramas!
Innan ni glömmer mig ska vi bråka vilken musik vi ska lyssna på!
Innan ni glömmer mig ska vi gråta och skratta tillsammans!
Innan ni glömmer mig ska vi åka och köra massa bil!
Innan ni glömmer mig ska vi titta på stjärnorna!
Innan ni glömmer mig ska vi snacka massa snusk!
Innan ni glömmer mig ska vi göra allt galet vi aldrig gjorde!
Innan ni glömmer mig ska vi älska varandra..

Innan ni glömmer mig ska jag säga till er,
mina vänner, att ni får aldrig någonsin får glömma bort mig.

så var det då.

jag hatar dig
jag hatar att inte nå dig
jag hatar hur du förbittrar min tillvaro
jag hatar hur du förstör
jag hatar att du säger hej
och jag hatar att du inte säger hej
jag hatar att du låtsas om ingenting hänt
som om du aldrig gjort mig illa
och jag hatar att vara kär i dig.

23mars.

Varför gör du såhär mot mig?!

Dagens..,.

Jag, pappa och Jim äter mandeltårta och dricker kaffe.

Pappa: Vad spelar du egentligen Jim?
Jim: Warhammer Online
Pappa: Jaha... du spelar inte det där.. vad heter det... WOFF?

Jag och Jim asgarvar. Det var dagens!!!

Nu är jag så förvirrad när det förflutna uppsöker en. När tårarna börjar rinna och jag vägrar göra annat än krama och grina och vilja ha allt som förr. Men jag vet att inget hade varit annorlunda. Du hade fortfarande blivit den du är, verkar vara och jag hade fortfarande varit jag och den jag är. Jag tror inte något hade kunnat ändra våra öden, våra vägskäl och våra val i livet. Det enda jag vill göra är att lägga all gammal skit bakom mig. Det är så länge sedan nu. Jag bryr mig bara om en enda sak och det är... att kanske, kanske kunna bli något åt kompis-hållet igen. För vad du betydde, och betyder mycket än. Även om jag inte berättat det förrän nu. Frågan är bara om det går. Om vi vill...?

Jag har ingen aning vad som händer.

tänk om jag sa att jag inte alls hade lust att ta studenten
tänk om jag sa att jag inte alls ser fram emot sommaren
tänk om jag sa att jag känner mig ensam otroligt ofta
tänk om jag sa att jag vill vara sexton år igen
tänk om jag sa att jag vill börja om från början
tänk om jag sa så mycket jag vill säga
tänk om jag bara var modig nog
tänk om någon skulle förstå

För jag hör inte hemma någonstans...

"Att veta vart man vill komma är jättebra men man måste också visa att man är på väg dit!"

Åh.

Det sägs att det finns alltid nånting bra i det som sker
Och tron är ofta den som ger oss styrka
Ja, man säger mycket, men man vet så lite om sig själv
När ångesten och ensamheten kommer

Allting kan gå itu, men mitt hjärta kan gå i tusen bitar;
Säger du att du är min vän så är du kanske det.

:)

fyll inte livet med år
utan åren med liv!

Jag älskar känslan jag känner i min kropp nu. Jag känner ett slags välbehag. Samtidigt en oro för en människa som blivit en god vän till mig. Jag vill finnas där, ge stöd och jag hoppas det finns en chans att det stödet blir mottaget.

Jag undrar så vad det ska bli av mitt liv. Jag tror ändå på det. Att en chans finns. För mig, för mina vänner och för oss alla egentligen. Huvudsaken är att man mår bra. Det önskar jag alla, till och med dem som gör mig illa.

Jag lever och jag känner att jag lever.

Tack kära tid som går
Tack kära dagar som lägger en paus mellan nu och då
Och en paus mellan dig och mig

Tack till att jag snart slipper se dig.

Att bli lycklig
ligger inte i att äga mycket
utan i att älska mycket
och att hoppas


/De Lammenais

Nu har jag tänkt klart för denna gång.

Jag hatar mig själv när jag tänker.

Tack.

Det är bara text.

Meningslöst och tråkigt.
Trist, trist, trist.

För mycket tankar och för lite ord.

För dåliga ord.
För ett spel vi ständigt spelar.

Vi som glöms
och dem som glömmer.

och vi kan påverka så
men när man känner sig så grå
vad ska man göra då?

"jag kan glädjas åt det lilla och komma ingenvart"

Det är dem du tycker mest om som också kan göra dig som mest ledsen.
sedan är det dem du tycker om mest som kan göra dig som mest glad också.


Jag är ingen stenvägg som kan dölja vad jag känner.
Och vet ni vad?
Det är jag egentligen glad över!

Tillägnat AH

jag minns när vi dansade på bröllopet
jag minns då du sa att du inte var förvånad över att jag lyssnade på Håkan Hellström
på grund av mina converse.

jag minns hur jag rymde med dig till Råneå
jag minns vår första kyss i en soffa där
till någon kass film som jag inte minns något av

jag minns när vi kysstes i södra hamn
sedan bjöd du mig på bio
jag minns när vi satt på bryggan
och vad spännande allting var

jag minns när du visade utsikten från din balkong
jag minns när vi åkte omkring i din epa och jag skämdes så

jag minns när jag höll din hand på stan
hur stolt jag var
över att få gå med någon som du!

jag minns hur du lyste i mina ögon
jag minns ditt vackra leende
som var det allra finaste med dig
jag minns hur jag ville att du skulle le mer

jag minns hur du fick mina vänner att skratta
jag minns hur jag planerade barn och bröllop, bara för att det var du
jag minns hur du blev min idol och förebild
jag minns bara det vackra med dig


Sedan dyker du bara upp en dag, efter nästan tre år och vinkar till mig med din speciella hälsning. Du kände igen mig, jag kände igen dig. Trots allt ont du orsakat mig, hamnade jag bara i chock och jag minns bara det som var vackert med dig.

Detta är jag.

Jag vet att det kan verka töntigt men jag saknar de kvällar & dagar då vi skrev på msn i flera timmar. Jag tyckte om det, det kändes som om vi hade så mycket att prata om. Vissa förändringar gillar jag inte alls och jag kan bara säga att jag saknar både det och dig. Det var trevligt.

"jag känner hon som aldrig sneglar på nån annan"

Fjällen var fint.

Det är underligt hur befriad jag blir av att resa bort. Jag behöver egentligen inte tänka på allt här hemma. Men det gör jag ändå ibland. Däremot känner jag mig så helad då jag återvänder. Jag saknar sällan Luleå men jag saknar mina underbara vänner. Idag har jag umgåtts med Johannorna. Det var underbart. Jag har saknat er.

Tid och avstånd. Det läker de sår vi bär. Tack och lov.

Det är som om tankarna i mitt huvud
är förbjudna att skriva ned nu för tiden.

Jag vet inte vem som äcklar mig mest.

Dig, för hur du snackar om tjejer

eller mig för att jag var så korkad och köpte allt.

Suck.

Tänkvärt.

"Du är med män för att du behöver dem, jag är med män för att jag vill ha dem!"

Citat Edie, Desperate Housewifes

Körkort!

Idag lyckades jag med körkortet! Jag är så jäkla lycklig att jag knappt kan stå ordentligt! Jag har längtat, jag har misslyckats, jag har velat ge upp men jag kämpade vidare och nu står jag här och jag är numera lämpad till att köra bil :D Jag är så extremt lycklig... jag är uppe i luften och kan knappt fatta att det är sant! Det är en sån lättnad! Och en sådan lycka...

Jag vill tacka främst min döda morfar som betalat allt, han är bäst uppe i himmelen men han hade gärna fått vara här på jorden! Samt min underbara pappa som stått ut med mig från att jag knappt kunde växla till igår då vi övningskörde tillsammans för sista gången! Samt stöd från övriga familjemedlemmar, släkt, mina underbara vänner och klasskompisar! Tack, tack, tack!

Det var sån här jag skulle bli.

Det har tagit så många år för mig att få känna mig så här fin varje dag. Det har tagit mycket kraft och tid att bygga upp mig själv och tycka om mitt utseende. Det är ingenting jag fått gratis utan det är något jag kämpat för och satt mig framför spegeln många dagar och stirrat in och tvingat mig att kolla på mig. Och inte bara på det jag ogillar, utan det jag tycker är fint. Jag har lärt mig att älska min kropp precis som den är och nu finns det vissa delar av min kropp jag inte alls skäms över, sen finns det andra jag avskyr. Men det ska botas, jag ska lära mig älska hela mig som den jag ser ut. Mitt arv är det trots allt. Jag är långt ifrån idealets och normens snygg synsätt men det sitter trots allt inne i en själv. Jag är inte den där typiskt snygga men vet ni vad? Jag själv ser mig själv som söt och snygg på andra vis än just bara idealet. Jag strävar inte efter att bli smal eller vältränad även om man önskar det någon gång men det är allt mer sällan. Jag ser saken med andra ögon och jag tänker inte delta i hetsen att bli smal och snygg. JAG är mullig och jag är snygg ändå. Jag känner det här inne och jag har byggt upp det. Inte själv, jag har fått hjälp på vägen av vänner och före detta pojkvänner men jag har tagit åt mig. Nu idag står jag här och är så nöjd och glad med mitt utseende för det mesta, de mesta dagarna. Igår, så gjorde jag så att lämnade axlarna och armarna bara. Jag ville kunna känna att jag kunde visa dem också fast jag egentligen inte alls gillar dem. Jag vill gilla dem också.

Jag tänker inte banta, jag tänker inte hetsa att gå ner i vikt, jag tänker inte hetsa för att bli smalare och jag tänker för helvete inte tycka att jag är FUL för att jag inte ser ut som idealet. Det gör jag aldrig någonsin, igen. Ingen kan trycka ned mig på den punkten, igen.

Lilja 4-ever

Jag har sett filmen Lilja 4-ever regisserad av Lukas Moodysson. För er som inte har sett den så handlar det om en tjej på 16 år i Ryssland som blir lämnad av sin mamma. Hon är en väldigt söt tjej men hennes mamma säger upp hennes förmyndarskap och hon är utan jobb och pengar så hon tvingas prostituera sig. Det är det eller att svälta ihjäl hon har att välja på. Så träffar hon en gullig kille som visar sig vara mindre gullig. Han lovar henne jobb och lägenhet med honom i Sverige men då hon kommer dit är hon sexslav. Eftersom hon inte har någon som saknar henne i Ryssland så är hon inte heller försvunnen. Till svenska polisen kan hon inte gå för de skickar henne tillbaka till Ryssland där hon hotar att bli dödad. Hon är instängd i en lägenhet och säljs dagligen till svenska, vanliga män.

Det är en så stark film, den är så hemsk och man kan knappt förstå att detta händer dagligen. Även här i Sverige. Svenska, vanliga män köper småflickor och våldtar dem. För våldtäkt är precis vad det är. Även fast man betalar pengar för det. Hur, får jag fråga, hur och när kan man göra något sådant? Hur kan detta förekomma? Hur kan man ta sig rätten att köpa en annan människa så där?

Jag mår så dåligt av tanken. Jag mår så dåligt av att veta att här i min egen hemstad kan sådant här förekomma. Dagligen. En kvinna eller flicka i min egen ålder sitter just nu inlåst i en lägenhet och gråter över att hon inte har nått val. Eller så är det någon som våldför sig på henne någonstans. Någon äcklig gammal gubbe. Eller en vanlig kille i nära ålder med mig. Eller en man i medelåldern.

Det värsta är att jag inte kan veta vart hon finns. Jag kan inte hjälpa henne. Jag kan inte göra ett förbannat jävla skit. För även om jag skulle leta, vad skulle jag göra då? Gå till polisen som ändå inte skulle göra så mycket. Och även om jag lyckades hjälpa henne, skulle det finnas tusentals till. Och alla dessa som tar in flickor från bland annat Ryssland, vad skulle man göra med dem? Kastrera dem och sätta dem bakom lås och bom och kasta bort nyckeln. Vilka jävla svin. Vilka helvetes jävla svin.

Tänk att man kan göra något så vackert till något så fult...

Det är då jag tänker på mitt eget liv och hur glad jag är att jag fått växa upp i en bra familj i ett bra land. Att jag blir älskad varje dag, får utbildning och bor i ett fint hus. Att jag dagligen har mat i kylskåpet. Att jag är trygg och att jag alltid fått välja själv vem jag vill ha sex med. Att jag får uppleva det fina. Att jag har massor av möjligheter som inte alla får. Det gäller bara att ta vara på dem. Jag försöker varje dag.

Var inte ett offer.

"Var inte ett offer, du väljer vem du är!"
säger Lisbeth Salander.

Jag tänker inte slösa någon mer tid på idioter när det finns så många bra människor i världen. Jag tänker fortsätta lita på människor och jag tänker inte låta en besvikelse förstöra mig. Aldrig. Jag tror på oss människor ännu, fast ingen annan gör det. Jag tror på de goda, på vardagshjältarna. Jag tror på mina vänner och min familj. Jag måste bara tro mer på mig själv. Bevisa för mig själv att jag klarar allt jag vill, bara jag ger mig fan på det. Jag måste bli bättre på att ge mig fan på saker. Hur tufft det än är. Jag ska försöka vara ärlig, jag ska försöka säga vad jag tycker och försöka slippa spela spel. Jag ska inte vara svår för jag är inte svår. Jag tror inte på det där.

Jag ska helt enkelt försöka bli en bättre människa. Perfekt, det finns inte. Men bättre. Bra. Mycket bra. Det finns och det är precis vad jag är. Det krävs lite självförtroende, lite självinstinkt, massa styrka men även tillåtelse att få vara svag. Det är ingen svaghet att gråta ibland. Det är en styrka att kunna visa vad man känner. De är såna människor jag beundrar. Det är sådana människor som är starkast, egentligen?

Jag ska inte låta någon trampa sönder mig.
Det är jag för bra för.

Som du behandlar andra....

Varje handling i ditt liv får konsekvenser på ett eller annat sätt. Vad jag ska fokusera på är relationer, ett ämne jag ofta skriver om i bloggen, dels för att det fascinerar mig, dels för att det är något som alla människor har. Relationer till varandra på olika plan på ett eller annat sätt.

Man märker det inte på en gång, det smyger sig sakta på. Jag kan inte prata för någon annan, endast mig själv och vad jag har lärt mig om relationer till olika människor. Eftersom jag bara är 18 år har jag mycket kvar att lära mig, det inser jag, men vissa saker känner jag. Det måste jag få känna också.

Relationer är inte gratis. Du måste jobba för dem. Man kanske inte alltid inser det men det är ett givande och tagande. När man ständigt blir ett andrahandsval av någon som kallar sig ens vän eller nära vän så får det konsekvenser. Det kanske inte märks på en gång men så småningom. Ju mer nära du är en annan människa, desto större "krav" sätts på dig. Det är inga handlingar som är ett måste, det är självklarheter över hur man behandlar andra människor och ingenting som står i en instruktionsbok. Gör vad fan du vill men du vet, det får konsekvenser. Ibland bra, andra gånger dåliga. Det är hur du får dina nära och kära att må. Ingenting är gratis, återigen. Man kan inte alltid kan vara den där supervännen, superflickvännen eller superdottern. Det kan ingen klara men man måste ta sina steg hur man vill ha sitt liv. Dina vänner kanske en dag lessnar på att du alltid väljer t.ex. din pojkvän före dem, en dag kanske de inte är kvar. En dag kanske så är allt man haft försvunnet och det känns naturligare att prata med en främling.

Vi väljer inte vår familj. Den måste vi stå ut med oavsett men vi älskar dem i alla fall. Inte ens den relationen är gratis. Även den har sitt pris. Men blod är tjockare än vatten. Fast ibland så kan man känna närmare relation till en som man inte delar blod med.

Vi väljer inte vilka vi ska älska. Vi väljer inte vilka vi ska bli kära i. Vi väljer inte vilka vi ska tycka om eller inte. Men vi väljer om vi ska fortsätta älska eller tycka om personerna. Varför ska man slänga sin tid på människor som ändå inte bryr sig egentligen? När det finns så många bra människor som bryr sig om en. Inte för att de måste, utan för att de vill göra det. Varför ska jag, bara för att jag känt en människa så länge, välja denna människa framför en som jag känt mindre länge, bara för att det är så liksom?

Jag har börjat lära mig vilka man bör lägga energi på. Även om det är fruktansvärt jobbigt att släppa iväg någon man tycker så mycket om så finns det en gräns för hur mycket man orkar ge men sällan får något tillbaka. Det är omtanke, det är vård av en relation. (So what att din pojkvän ska resa bort två dagar, jag är ändå ledsen ikväll och skulle behöva dig. Han kommer tillbaka.)

Det är svårt att alltid vara perfekt, ja förfan! Det är svårt att ständigt längta till framtiden, det är svårt att se vad som kan vara viktigt när allt annat är så bra. Frågan är ibland vad man själv vill egentligen och att ibland kanske man måste tänka till. Vad är ursäkter? Ursäkter fungerar inte alltid. (Jag är less på att stå bredvid och bara vara någon du ringer när du har lite att göra.) Även om man har ALLT just nu, så finns det en dag då man inte har ALLT längre. Då kanske man inser, oj fan, vart tog ALLT vägen? Vart tog mina vänner vägen?

Jag är så jävla naiv människa. Jag litar på alla tills de bevisat motsatsen. Jag vill så gärna tycka om och vara vän med alla, vara glad och stark och alltid den där superbästisen som inte stör men ändå finns där när det behövs. Jag vill vara en axel att gråta mot, en att öppna sig för och jag vill känna att jag har detsamma. Jag har det, oh ja. Jag älskar er som jag vet finns där. Och jag tycker om alla fina människor jag träffar och hälsar åt. Kanske inte mina bästa vänner men roliga kompisar man träffar någon gång och samtalar med. Skrattar med.

Jag försöker vårda mina relationer så gott jag kan men det är verkligen inte lätt. Jag hatar att välja bort, jag hatar att säga nej. Jag hatar att inte kunna vara med, eller att inte vilja på grund av olika saker. Jag vill ge men jag vill även få också. Det är inte gratis även om man önskar så väldigt ofta.

En dag kanske man inser att de relationer man en gång hade försvann för att man struntade i dem. För att något annat var viktigare för en så lång tid. Pojkvännen, husdjuret, jobbet, skolan, familjen, festandet? Jag pratar inte om veckor eller månader utan om år. Det tar ett bra tag att krossa en relation helt så länge någon vill fortsätta försöka. Jag kanske inte orkar fortsätta försöka utan respons till de relationer jag har. It takes two to tango....

Sotis<3

Här har ni bild på henne, mitt hjärta. Min katt Sotis som jag har haft i snart åtta år. Eller eftersom man inte kan "ha" eller "äga" en katt så kan man säga att hon bott hos oss i åtta år och än så länge trivs hon så pass bra att hon stannar. Jag säger det inte ofta men jag ÄLSKAR henne. Och faktiskt tror jag att hon älskar mig också även fast hon inte erkänner det, katter ni vet ;)

För er som inte vet så är katter bland de intelligentaste djur som existerar. Jag beundrar och avgudar katter. De är så underbara och fantastiska, smarta och helt... ja helt enkelt bäst! De är vän med dem som ger dem mat och tar hand om dem, de som förtjänar det! Till skillnad från hundar som är bästisar med alla oavsett... Katter visar också känslor fast de kan vara stenhårda, men de visar verkligen när de är sura på en. De kan i ena ögonblicket låtsas som om du inte existerar och i nästa komma och gosa med dig som om du är deras lilla nallebjörn. Ibland i vinstsyfte och ibland, i deras svagare ögonblick om du är deras matte eller husse, så faktiskt för att de tycker om dig.

Min lilla älskade katt brukar ibland komma in på mitt rum, mjorpa till lite och sedan stolt gå därifrån. Hon ska bara visa: här är jag, bara så du vet. Ibland kommer hon och lägger sig bredvid mig i sängen och när jag väl tagit fram läxböcker så kommer hon så går över dem och tuggar på mina pennor. När jag är ute och går brukar hon smyga efter. Idag så var hon så söt och ville att jag skulle lyfta upp henne en stund. Myskatt, jag älskar henne så mycket. Sedan vet jag inte hur många gånger hon börjat bita mig i näsan och lagt sig och kurrat på mig när jag varit ledsen och gråtit. Hon är underbar.

Jag älskar katter och är en riktig kattmänniska. De flesta jag känner är mer förtjusta i hundar som jag inte alls förstår mig på egentligen. Varför ha en skällande hund som hoppar omkring, tigger och dessutom luktar smått illa stundtals när man kan ha en kurrande, tyst, mjuk och mysig, gott luktande, renlig katt?

Nu ska jag lägga mig och lyssna på 22 katter i samma låda. De pratar om deras olika kattberättelser och de som berättar är också kattmänniskor så jag får känna lite gemenskap med dem i alla fall.

Luleälven

Jag ska gå en promenad ut på isen och samla mina tankar.

Ni anar inte hur många gånger jag suttit ute på piren nedanför mig och tänkt. Jag har gråtit där, jag har flugit iväg i drömmarna och jag har bara suttit. Jag har haft isen om vintrarna och sedan älven om somrarna. Jag älskar luleälven av hela mitt hjärta. Jag älskar vatten. Jag älskar verkligen att få min egen tid där på ett sätt jag inte får annars. Konstigt va? Trots att detta var en kväll jag inte hade velat vara ensam på så blev det så men nu känner jag mig inte lika ensam längre för jag har min älv och is, än för ett tag.

Jag är uppväxt här, ett stenkast ifrån och jag uppskattar det mer och mer för varje dag. Jag älskar utsikten, vattnet, stigen där jag vandrat så många gånger. Bryggorna längs de små stränderna där jag suttit ensam, där jag suttit med vänner, pojkvänner. Där jag har druckit öl och där jag badat. Där jag njutit av stunden.

Goda människor

Tänk så fantastiska människor det finns. Det är dem vi borde koncentrera oss på och inte på alla idioter där ute som bara gör djur, jord och medmänniskor illa. Inte ständigt gnälla på mänskligheten för det finns så många fantastiska människor också. Tänk på dem!

Hela veckan har Marcus spelat in sitt projektarbete, ett pilotavsnitt till en serie och det är sportlov. Trots detta har hans vänner ställt upp många, många timmar om dagarna, stigit upp tidigt och hjälpt till. Jag, bland annat men jag älskar ju att spela in film, så det har bara varit superroligt! Och tänk så roligt man kan ha det, tänk så värt att lära känna massa nya människor eller jobba ihop med gamla vänner och spela in en film tillsammans och känna en väldigt fin gemenskap. Jag är nästan ledsen att det inte är någon inspelning imorgon även om det är slitsamt. Det har varit väldigt givande på många sätt och jag blir rörd av tanken av det här med vänskap och vad man ger varandra och hur roligt det är att hjälpa till och hur roligt det är att sedan få igen så mycket.

Vi borde verkligen börja koncentrera oss mer på alla fina människor. Alla människor som gör våra dagar underbara, vardagshjältarna. På alla som får en att känna sig uppskattad, vare sig man är bästa vän med dem, ytligt bekant eller främlingar. En främling som hjälper dig när du trillat, en bästa vän som skrattar med dig eller nya kompisar som ger dig en kram och tackar för en rolig dag.

Vi borde tänka på dem vi är i skolan och på jobbet med. De som vi skojar med på lunchen. Vi borde tänka mer på den där underbara läraren som får eleverna att stanna i klassrummet även när lektionen slutat bara för att det är så roligt. Vi borde tänka mer på de lärare som är engagerade i skolan och lär oss nya saker och muntrar upp oss när det går dåligt. Vi borde tänka mer på de där människorna i våra olika klasser som faktiskt står ut med oss varje dag trots att vi kanske är extremt olika. Vi borde tänka mer på alla de där människorna i vår skola som vi lär känna smått och en dag flera år senare stöter på och hälsar och säger: Vi gick ju i samma skola under gymnasiet! Vi borde tänka mer på våra arbetskollegor som gör vår dag lite roligare. Tänk vad tråkigt att vara ensam... Vi borde tänka mer på våra bästa vänner som faktiskt lärt sig att älska oss trots de sett våra dåliga sidor också.

Vi borde tänka mer på de föräldrar som ställer upp, med skjuts och övningskörningar, med pengar och med kärlek. Vi borde tänka mer på de små barnen, på deras skratt som ger hopp om liv. Vi borde tänka mer på alla trotsiga tonåringar som faktiskt kommer växa upp en dag och bidra till vår välfärd. Vi borde tänka mer på alla underbara människor. Vi är ett egoistiskt släkte, ja visst det är vi men tänk, tänk, tänk på när vi väl är så där underbara och det finns hopp för oss! Jag vägrar tro något annat. Alla människor kommer inte göra dig besviken, alla människor kommer inte såra dig och alla människor kommer inte förstöra jorden! Alla människor är inte onda människor, alla människor är inte beräknade och fega.

Vi borde tänka på alla dem som ger oss ett skratt, ett leende, en kram. De är de vi ska koncentrera oss på. Våra nära och kära. Våra vardagshjältar!

Tack för mig.

Här.

Jag vill sitta på ett tåg på väg härifrån för ett tag. De oändliga timmarna som tåget åker genom städer och skogar, över åkrar och ängar får man tid att tänka men samtidigt koppla av. Sedan finns det någon gång man kommer fram och där kan man släppa allt bagage för en stund och leva i falsk lycka för ett par dagar.

Jag känner mig så fruktansvärt ensam.

Perfekt

Vintern är mörk och kall men dagarna blir allt ljusare. Februari är slut och mars intar detta år. 3e månaden detta år redan. Tiden går alltför snabbt men samtidigt alltför långsamt. Här i Norrbotten ligger snön kvar ett bra tag till och jag vill bara ha sommar. Detta kommer bli en speciell sommar, detta kommer vara sommaren då jag tar studenten. Det kanske inte är en så stor grej egentligen, men ändå så är det det just nu i livet. 12 år "obligatorisk" skola är slut. Sedan är man "fri". En del säger att efter gymnasiet så väntar bara problem men så ser inte jag på saken. Det blir vad man gör det till. Framtiden ligger i dina egna händer.

Jag kan inte alltid vara den superwoman jag vill vara. Jag vill ständigt vara stark, glad och världens bästa kompis. Jag har insett nu att det inte alltid går. Ibland måste man få vara svag. Det är tungt att resa sig men jag är på väg. Mitt ljus är just nu framtiden. Framtiden, sommaren, att få flytta. Studenten ligger där i juni och det är det som gör att jag orkar stiga upp och kämpa så gott det går. Snart är den där, egentligen för snart eftersom det är så mycket som förändras men jag vill inte vara konservativ. Visst förstår jag att jag borde uppskatta den tid som är kvar men jag måste ha att allt blir så underbart när det är slut, annars finns ingen ork att kämpa vidare.

Livet är ett förhållande, ett helt jäkla äktenskap. Du måste hela tiden kämpa för att det ska gå och den dagen du ger upp tar det slut. Det finns ingenting som heter att livet är lätt hela tiden eller att det bara blir bättre. Det där perfekta livet finns inte, det perfekta förhållandet finns inte. Men ni vet, jag vill tro fortfarande på att framtiden är ljus. Jag vill tro att livet blir bättre! Jag har hopp och jag tänker inte ge upp. Kanske blir det inte som man tänkt sig alltid men det kanske blir bra på ett annat sätt. Och sedan när får man precis allt man vill ha? Sen när har ett förhållande bara varit lyckligt?

Det är viktigt att bråka med livet ibland. Det är viktigt med bråk i ett förhållande. För att känna och för att inte ta allting för givet. Det gäller att inte gå att gömma sig och det gäller att ständigt kämpa och sträva. Det är en hård kamp men när det lönar sig så är det så jäkla värt det! Det måste vara värt det...

Ett förhållande måste vara värt att kämpa för och jag beundrar dem som kan och vågar kämpa. De som älskar så mycket att det är värt kampen. Värt att gråta, att undra, att ständigt sakna varandra och att anpassa sig. Att inte vara fri att göra precis det man alltid vill. För det är man inte, egentligen. Men det är värt det när man verkligen älskar varandra. Jag vet, jag har sett det. Men det krävs två människor. Två människors känslor och tankar som ska gå ihop och man ska älska varandras allt. Både dåliga och bra saker. Jag förstår inte dem som är i ett förhållande och egentligen inte är kära i varandra. De som bara är för att det är bekvämt. De som väljer det bästa tvättmedlet i affären.

Man ska inte inbilla sig att livet är lätt men det gör det ibland lättare. Man ska inte heller inbilla sig att ett förhållande är lätt men ibland kan det vara bra för att göra det lättare. Man ska inte inbilla sig att en annan människa kan ansvara för hela ens lycka. Andra människor som älskar dig i din omgivning får dig såklart glad och lycklig men det är inte deras ansvar. Det är ingen plikt utan det är något man gör av respekt och omtanke för varandra. Du är med dina vänner för att ni trivs tillsammans och det är inget måste utan det är ett privillegium. Varenda sann vän du får är ett plus i ditt liv och varenda gång du blir kär är en lärdom i ditt liv. Det blir aldrig perfekt, det blir aldrig 100% lycka varenda dag. Men gör det bra! Gör det så bra det bara går och älska, bråka, skratta, lev! Lev för tusan. Klart det är svårt, jag har är ibland dålig på följa mina egna råd... så jäkla kass men varje dag är en ny kamp och jag ser fram emot den.

Det är så lätt att prata, det gör jag mycket. Det är så lätt att tänka, skriva och fundera men så svårt att känna som man vill. Känna är en svår sak och jag hatar det så vissa stunder. Ibland så älskar jag det, de stunder jag får vara uppe i det blå. Jag älskar när jag är så glad att man inte kan sluta le. Och jag älskar när jag märker att människor faktiskt uppskattar ens sällskap lika mycket som man uppskattar deras. Det är stort, det är fantastiskt. Att man får vara en uppskattad människa någon gång då och då.

Jag vet att det blir hål i tillvaron. Att man är olika mycket med olika vänner och man har sina perioder av ensamhet och sina perioder av festande och sina perioder av att vara totalt förälskad och sina perioder då man är less och sina perioder då man är taggad! Ibland vill man bara leva för stunden, ibland vill man bara tänka efter. Vissa dagar tänker man bara på sig själv, andra tänker man på hela världens undergång. En del är högljudda, en del är tysta. En del vill ta plats, andra vill helst hålla sig i skuggan.

Jag är inte bitter på mänskligheten. Visst finns det så mycket ont och så många onda människor men tänk framförallt på hur många goda människor det finns också. När ska de få uppskattning, de vanliga vardagsmänniskorna som du och jag? När ska vi få bli hjältarna genom att finnas där som nära vänner, familj och klasskamrater och kollegor? När ska vi slippa höra hur hemska människor är, när vi står där och bara försöker leva våra liv med våra förhållanden och våra relationer och våra familjer? När vi försöker vara så goda vi kan?

En hel uppsats utan röd tråd. Det är bara mina tankar och detta är bara min älskade blogg.

Bob Hanson

Igår blev jag medbjuden av min mentor Britta till KONTEXT med Bob Hanson på Kulturens Hus. Jag visste inte riktigt vad det var men blev intresserad när hon sa att han var poet. Vi var ett gäng från skolan där men jag satt bredvid Ewe hahah.

Det var bland det vackraste jag någonsin hört. Det han sa var så fint och jag höll med och höll med och höll med och kände så mycket att det ibland gjorde så fruktansvärt ont i mig. Vissa gånger gjorde det så ont att jag bara ville springa ut därifrån och inte känna mer men jag satt kvar och fångades.

"Ta ansvar för sina känslor istället för att vara ett offer för dem"

Var något han sa där i slutet. Det var... ja, det var verkligen något! Något jag vill gå efter. Något jag försöker leva efter. Något som alla borde ta till sig.

Det var blandning mellan total tystnad, det var känslor och det var mycket skratt också. Det var något som gjorde mig så trött att jag somnade direkt när jag kom hem ungefär för det var så mycket tankar som fastnade i mig och tyngde ned mig men samtidigt lyfte han mig lite grann. Fantastiskt var det!

Kvinnan

"Du är en typisk kvinna
Gör allting på en gång och ingenting blir gjort"

Pappa om min städning, diskning, strykning samt pluggning!

det är fint att veta
att även om man sitter själv
så finns det människor som bryr sig
som man skulle kunna ringa
om man absolut behövde
tack.

tack

jag håller på att säga adjö till min barndom.
om några månader flyttar jag hemifrån.
jag rensar ut redan nu, börjar med det.
det är med hjärta och smärta
jag säger farväl till mina tusen saker
mina teckningar
mina barndomsminnen

jag känner tyngden av att växa upp
men samtidigt hur underbart mitt liv varit
och är
inte just nu
men i stort sett

jag ser på bilder på mig själv när jag var yngre
jag var ju söt
varför såg jag inte det då?
varför slösade jag bort så många år på att känna mig ful?
varför slösade jag bort så många tankar på det?
varför slösar jag tankar nu med.

det är kanske fjantigt
men mina teckningar, mina böcker
det påminner mig om en tid
som på många vis var underbar
men som jag inte saknar
eller vill ha tillbaka alls

jag ångrar ingenting
jag är glad att jag fått leva
och att jag får leva nu också

det är skönt att vara ensam ikväll
jag och mina minnen
jag och mina tankar
jag och mitt värkande hjärta
jag behöver nog vara ensam ikväll

det är vinter
det är kallt
jag känner mig inte speciellt glad
men det kommer sedan
snart igen.
vad jag saknar sommaren

jag har kollat i gamla skolkataloger
vad små vi var! högstadiet ni vet.
jag kan inte fatta att tiden går så fort
snart drar jag
äntligen
som jag längtat
jag läste mina gamla dagböcker
och där längtade jag också
jag behöver det här

speciellt nu
jag behöver komma iväg
jag behöver avstånd
jag behöver mig själv

det är ingen annan än jag själv
som kan trösta mig just nu
tyvärr
detta är något jag måste klara ensam
jag sitter och tänker på er jag älskar
på alla fina människor i världen
istället för alla onda

det är hemskt att känna sig ensam
men det gör jag ändå inte just nu
jag känner er omtanke
vi behöver inte prata
inte kommunicera
vi behöver bara vara
jag kan ge er en kram
och ni förstår
det känns bra

tänk att mitt liv snart tar vid
ett nytt kapitel
mina steg in till att bli självständig
och jag älskar vägen dit
men det är jobbigt
otroligt jävla jobbigt

jag är en så otroligt känslosam människa
jag känner och jag tillåter att känna
det gör ont som fan
men det går över
för jag får också känna en sån otrolig lycka
sånt rus
det gör det så värt

nu ska jag
gråta
lyssna
tänka
leva
känna

hejdå vi ses

Förändras, förändras aldrig

Sofia Svensson, född för 18 år och sju månader sedan i Luleå, Norrland, lilla Sverige. Var alltid den du är, inte den du vill vara. Älska, lev, ha viljan kvar. Låt ingen trampa på dig. Bli kär, bli krossad, bli svag, bli stark igen. Var bäst på att vara du. Var tjejig, var känslig, bryt ihop, skratta, lek, älska, hata. Lyssna på Håkan Hellström, dröm om Stockholm, dröm om kärlek, dröm om festival. Dröm om ingenting. Slösa pengar. Snåla om pengar. Dansa på en rockbar. Plugga direkt efter gymnasiet. Var patetisk, var mänsklig, va arg! Bry dig, försök att inte bry dig. Var singel, var ihop, var glad, var ledsen. Blogga, skriv, fota, jämför dig med andra. Sakna honom, strunta i honom. Var avundsjuk, var svartsjuk. Var dålig, var bra. Ha VG i snitt, var vanlig. Minns din barndom. Sakna din barndom. Älska skor. Ha konstiga kläder. Ha tråkiga kläder. Var sådär äckligt positiv. Var rädd om dina vänner. Var sur. Var negativ ibland. Var sämst i världen ibland. Var bäst i världen ibland. Var vacker ibland, var ful ibland. Va längst fram i publiken när Kent spelar. Och älska, älska, älska livet.

En uppsats om framtiden, kärleken,

Ni vet de där varma vår vindarna som kommer kring maj. När man börjar ana sommarens entré... visst är det härligt? Visst börjar det lätta upp i hjärtat? Vinterns bekymmer börjar lägga sig. Våren kommer med stormsteg och snart är det sommar igen. Grönt gräs, havet, solen och alla människor som kommer ut på gatorna fram ur husen. I början av juni syns vita studentmössor. Det syns leende och skrattande ansikten som nu gått klart sina 3 år på gymnasiet. De nådde dit. De klarade det. Ett kapitel i ens liv tar slut och ett nytt tar vid. Bakom deras leenden kanske det döljer sig vemod inför framtiden. Vad ska jag göra nu?

I vår. Februari, mars, april, maj, i början av juni. Om ungefär 4 månader är det min tur. Vår tur. Vi kommer sjunga studentsången, åka lastbilsflak, skrika, kanske gråta en skvätt. Vi kommer att äta stor middag och sedan dra ut på stan och sjunga studentsången. Vår tur. Jag kommer att kramas, kyssas och knulla. Jag kommer ta ett farväl till den bästa tiden i mitt liv. Hittils. Gymnasiet. Vilka minnen jag kommer ta med mig när jag flyttar söderut. Vilka minnen jag kommer berätta för mina nya vänner. Vilka minnen jag kommer berätta för mina barn och barnbarn när det är deras tur. Om just gymnasiet. 3 år av skola, ensamhet, gemenskap, glädje, kärlek och vänskap. Om tiden då jag lärde känna mig själv och många andra underbara människor. Tiden då jag bara längtade härifrån. Tiden som jag kommer sakna resten av mitt liv.

Med blandade känslor kommer jag stå där. Överlycklig att bli fri. Hemskt ledsen över allting jag kommer lämna. Mitt trygga liv sedan 3 år. Alla underbara människor man lärt känna. Skolan. Det är inte så illa där, inte alls. Jag ska ta vara på tiden som är kvar, som min kära vän Jessica sagt åt mig att göra. Jag ska inte längta så mycket till framtiden för den kommer, den med. Fortare än man anar. Men ibland kan man inte låta bli ibland.

Blir man fri? Eller är det bara en ännu svårare väg in i vuxenlivet? Jag vet inte. Jag längtar efter att bli självständig. Det är en lång väg att gå men jag ska lyckas! Jag ska fortsätta vara en lycklig människa med problem i livet, med upp och nedgångar. Jag ska vara kär, jag ska bli sårad, jag ska falla och jag ska resa mig igen. Jag älskar mitt liv. Man har bara ett och det gäller att vara rädd om det.

Mitt liv har bara börjat och jag älskar det. Inte varje dag. Jag är så lycklig för att jag fått växa upp i Sverige hos en familj där jag fått vara barn länge. Att jag fått leka, att jag har fått älska, att jag har ovillkorlig kärlek i min rygg. Att veta att vad jag än gör i livet har jag min familj där bakom mig, stöttandes.

Ett tag var jag så arg på kärleken. Varför finns den, varför kan jag aldrig få vara ifred, tänkte jag. Men jag har tänkt efter och hur förbannat ont den än gör så uppväger allt det goda det som gör ont. Jag uppskattar att få känna att jag lever ibland. Det är tungt och gör ont. Förbannat ont. Som min kära vän Fia brukar säga: "Kärleken gör alltid ont, oavsett om den är besvarad eller ej. Oavsett kärlek."

Oh ja.

Nu ska jag inte skriva nått mer. Inte just nu. Jag har fått skriva av mig som vanligt och det känns bra. Apropå kärlek så älskar jag min blogg. Min pärla.


Det är ett fritt liv.

-.-

"Jag skulle vilja att du rensa upp på ditt rum. Det ser ut som där grisar bor. Varken mer eller mindre."

Min käre fars kommentar såklart.

Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav

Helan och Halvan

Ewe: "Nu när jag umgåtts med dig en vecka i rad så känns det ensamt att vara hemma utan dig, du måste komma till mig någon dag"

Sofia: "Detsamma! Och det ska jag!"

Ewe: "Vad du måste sakna mitt hemska morgonhumör!"

Sofia: "Ja, faktiskt så gör jag det..."

Utseendet

Alltså, jag har ett jävla självförtroende och speciellt ikväll. Jag känner mig så jävla snygg ikväll! Det känns så enormt bra att känna så och jag känner det oftare och oftare att jag är det. Jag är knappast snygg enligt normen och andra människor kanske inte tycker det men jag tycker ju det! Å eftersom jag själv tycker det blir jag mer självsäker och då ser folk det också!

Utseendet du har är inte allt. Men tyvärr så får snyggare människor fler chanser och det är klart man kan gnälla och tycka att det är orättvist och jag själv kan också känna så många gånger men det är en hård värld och jag hoppas att den ändras någon gång.

Men alla ni som någon gång varit kär, hur mycket tänker ni på utseendet? Nada. Det blir mindre viktigt. Sen, alla era vänner är ju såklart de snyggaste eftersom ni tycker om dem! Personligheten är din utsida också. Tycker människor om dig så blir du även vackrare! Och för att människor ska tycka om dig måste du tycka om dig själv också!

Jag försöker att kolla på de som är bra med mig. Det som är snyggt och vackert. Det tar jag fram och resten löser jag. Jag är inte perfekt men jag är söt för att jag själv tycker det. Sedan vad ni andra tycker, det får stå för er. Kanske undrar ni hur den där fula feta bruden kan tycka att hon är så snygg, hon är ju inte smal?! Ja, jag kan då säga att istället för att jag ser mig själv som tjock så ser jag mig själv som mullig och kvinnlig! More to love! Jag behöver inte vara smalare för jag duger precis som jag är. För jag tycker att jag är snygg. Speciellt ikväll!

Puss på er alla! Ni är snygga ok?;P

Sömnlös igen

Dessa nätter då hjärnan fylls av tankar som hjärtat stängt inne.

Jag har ännu en gång gripits av tanken vilka underbara, strålande, lysande, fantastiska vänner jag har. De jag står närmast, de dömer mig inte! De älskar mig precis som jag är och jag gör detsamma mot dem. Det är dags att visa det ordentligt nu. Det är inte vad du säger som gör dig till den du är utan dina handlingar. Jag ska börja handla mer. Jag ska visa att jag inte heller dömer dem och att de är det viktigaste jag har och jag skulle aldrig klara mig utan dem. Ni har gjort mig till den starka, levande människan jag är idag!

Vänskap är det jag värderar högst i livet. Finns det något vackrare än att känna samhörighet med en eller flera människor? Att dela med sig av hemligheter och att skratta runt ett bord. Att äta choklad tillsammans. Att torka varandras tårar och fylla i varandras meningar. Att ta en öl på en krog och bara titta på folk. Att ha någon vid sin sida som är partisk när man behöver det. Att göra roliga resor tillsammans. Att dansa och känna sig snygga tillsammans på ett dansgolv. Att berätta alla sina roliga historier och minnas tillsammans om alla galenskaper.

Jag har vänner jag känt hela mitt liv som jag sällan träffar men det är detsamma varje gång när vi väl ses. En av dem är borta ett helt år i ett annat land men vi kommer inte glida isär. Det vet jag! Jag har vänner som varit med under hela den svåra tonårstiden och puberteten som jag faktiskt anser att jag börjat gå ur nu. Vi har lättat våra kärlekar för varandra och vi har glidit isär och sedan ihop igen. Vi förlorade en fjärdedel av vårt starka gäng men det har kanske gjort oss ännu bättre? Det vi har är starkt. Vi är tre olika personligheter som bara fungerar.

Jag har nya vänner jag inte känt så länge men det känns som att vi känt varandra väldigt länge. Vi har kommit varandra nära och jag hoppas vi finns i varandras liv ett bra tag till, gärna för alltid! Sedan när man märker att man älskar dem och det är ömsesidigt så blir man så varm inombords! Tack, tack, tack!

Nu blev det ett sånt där smörinlägg igen men jag kan inte låta bli! Klockan är ett på natten och jag ska upp om 6 timmar men kan nog inte sova för det.