Bob Hanson

Igår blev jag medbjuden av min mentor Britta till KONTEXT med Bob Hanson på Kulturens Hus. Jag visste inte riktigt vad det var men blev intresserad när hon sa att han var poet. Vi var ett gäng från skolan där men jag satt bredvid Ewe hahah.

Det var bland det vackraste jag någonsin hört. Det han sa var så fint och jag höll med och höll med och höll med och kände så mycket att det ibland gjorde så fruktansvärt ont i mig. Vissa gånger gjorde det så ont att jag bara ville springa ut därifrån och inte känna mer men jag satt kvar och fångades.

"Ta ansvar för sina känslor istället för att vara ett offer för dem"

Var något han sa där i slutet. Det var... ja, det var verkligen något! Något jag vill gå efter. Något jag försöker leva efter. Något som alla borde ta till sig.

Det var blandning mellan total tystnad, det var känslor och det var mycket skratt också. Det var något som gjorde mig så trött att jag somnade direkt när jag kom hem ungefär för det var så mycket tankar som fastnade i mig och tyngde ned mig men samtidigt lyfte han mig lite grann. Fantastiskt var det!

Kvinnan

"Du är en typisk kvinna
Gör allting på en gång och ingenting blir gjort"

Pappa om min städning, diskning, strykning samt pluggning!

det är fint att veta
att även om man sitter själv
så finns det människor som bryr sig
som man skulle kunna ringa
om man absolut behövde
tack.

tack

jag håller på att säga adjö till min barndom.
om några månader flyttar jag hemifrån.
jag rensar ut redan nu, börjar med det.
det är med hjärta och smärta
jag säger farväl till mina tusen saker
mina teckningar
mina barndomsminnen

jag känner tyngden av att växa upp
men samtidigt hur underbart mitt liv varit
och är
inte just nu
men i stort sett

jag ser på bilder på mig själv när jag var yngre
jag var ju söt
varför såg jag inte det då?
varför slösade jag bort så många år på att känna mig ful?
varför slösade jag bort så många tankar på det?
varför slösar jag tankar nu med.

det är kanske fjantigt
men mina teckningar, mina böcker
det påminner mig om en tid
som på många vis var underbar
men som jag inte saknar
eller vill ha tillbaka alls

jag ångrar ingenting
jag är glad att jag fått leva
och att jag får leva nu också

det är skönt att vara ensam ikväll
jag och mina minnen
jag och mina tankar
jag och mitt värkande hjärta
jag behöver nog vara ensam ikväll

det är vinter
det är kallt
jag känner mig inte speciellt glad
men det kommer sedan
snart igen.
vad jag saknar sommaren

jag har kollat i gamla skolkataloger
vad små vi var! högstadiet ni vet.
jag kan inte fatta att tiden går så fort
snart drar jag
äntligen
som jag längtat
jag läste mina gamla dagböcker
och där längtade jag också
jag behöver det här

speciellt nu
jag behöver komma iväg
jag behöver avstånd
jag behöver mig själv

det är ingen annan än jag själv
som kan trösta mig just nu
tyvärr
detta är något jag måste klara ensam
jag sitter och tänker på er jag älskar
på alla fina människor i världen
istället för alla onda

det är hemskt att känna sig ensam
men det gör jag ändå inte just nu
jag känner er omtanke
vi behöver inte prata
inte kommunicera
vi behöver bara vara
jag kan ge er en kram
och ni förstår
det känns bra

tänk att mitt liv snart tar vid
ett nytt kapitel
mina steg in till att bli självständig
och jag älskar vägen dit
men det är jobbigt
otroligt jävla jobbigt

jag är en så otroligt känslosam människa
jag känner och jag tillåter att känna
det gör ont som fan
men det går över
för jag får också känna en sån otrolig lycka
sånt rus
det gör det så värt

nu ska jag
gråta
lyssna
tänka
leva
känna

hejdå vi ses

Förändras, förändras aldrig

Sofia Svensson, född för 18 år och sju månader sedan i Luleå, Norrland, lilla Sverige. Var alltid den du är, inte den du vill vara. Älska, lev, ha viljan kvar. Låt ingen trampa på dig. Bli kär, bli krossad, bli svag, bli stark igen. Var bäst på att vara du. Var tjejig, var känslig, bryt ihop, skratta, lek, älska, hata. Lyssna på Håkan Hellström, dröm om Stockholm, dröm om kärlek, dröm om festival. Dröm om ingenting. Slösa pengar. Snåla om pengar. Dansa på en rockbar. Plugga direkt efter gymnasiet. Var patetisk, var mänsklig, va arg! Bry dig, försök att inte bry dig. Var singel, var ihop, var glad, var ledsen. Blogga, skriv, fota, jämför dig med andra. Sakna honom, strunta i honom. Var avundsjuk, var svartsjuk. Var dålig, var bra. Ha VG i snitt, var vanlig. Minns din barndom. Sakna din barndom. Älska skor. Ha konstiga kläder. Ha tråkiga kläder. Var sådär äckligt positiv. Var rädd om dina vänner. Var sur. Var negativ ibland. Var sämst i världen ibland. Var bäst i världen ibland. Var vacker ibland, var ful ibland. Va längst fram i publiken när Kent spelar. Och älska, älska, älska livet.

En uppsats om framtiden, kärleken,

Ni vet de där varma vår vindarna som kommer kring maj. När man börjar ana sommarens entré... visst är det härligt? Visst börjar det lätta upp i hjärtat? Vinterns bekymmer börjar lägga sig. Våren kommer med stormsteg och snart är det sommar igen. Grönt gräs, havet, solen och alla människor som kommer ut på gatorna fram ur husen. I början av juni syns vita studentmössor. Det syns leende och skrattande ansikten som nu gått klart sina 3 år på gymnasiet. De nådde dit. De klarade det. Ett kapitel i ens liv tar slut och ett nytt tar vid. Bakom deras leenden kanske det döljer sig vemod inför framtiden. Vad ska jag göra nu?

I vår. Februari, mars, april, maj, i början av juni. Om ungefär 4 månader är det min tur. Vår tur. Vi kommer sjunga studentsången, åka lastbilsflak, skrika, kanske gråta en skvätt. Vi kommer att äta stor middag och sedan dra ut på stan och sjunga studentsången. Vår tur. Jag kommer att kramas, kyssas och knulla. Jag kommer ta ett farväl till den bästa tiden i mitt liv. Hittils. Gymnasiet. Vilka minnen jag kommer ta med mig när jag flyttar söderut. Vilka minnen jag kommer berätta för mina nya vänner. Vilka minnen jag kommer berätta för mina barn och barnbarn när det är deras tur. Om just gymnasiet. 3 år av skola, ensamhet, gemenskap, glädje, kärlek och vänskap. Om tiden då jag lärde känna mig själv och många andra underbara människor. Tiden då jag bara längtade härifrån. Tiden som jag kommer sakna resten av mitt liv.

Med blandade känslor kommer jag stå där. Överlycklig att bli fri. Hemskt ledsen över allting jag kommer lämna. Mitt trygga liv sedan 3 år. Alla underbara människor man lärt känna. Skolan. Det är inte så illa där, inte alls. Jag ska ta vara på tiden som är kvar, som min kära vän Jessica sagt åt mig att göra. Jag ska inte längta så mycket till framtiden för den kommer, den med. Fortare än man anar. Men ibland kan man inte låta bli ibland.

Blir man fri? Eller är det bara en ännu svårare väg in i vuxenlivet? Jag vet inte. Jag längtar efter att bli självständig. Det är en lång väg att gå men jag ska lyckas! Jag ska fortsätta vara en lycklig människa med problem i livet, med upp och nedgångar. Jag ska vara kär, jag ska bli sårad, jag ska falla och jag ska resa mig igen. Jag älskar mitt liv. Man har bara ett och det gäller att vara rädd om det.

Mitt liv har bara börjat och jag älskar det. Inte varje dag. Jag är så lycklig för att jag fått växa upp i Sverige hos en familj där jag fått vara barn länge. Att jag fått leka, att jag har fått älska, att jag har ovillkorlig kärlek i min rygg. Att veta att vad jag än gör i livet har jag min familj där bakom mig, stöttandes.

Ett tag var jag så arg på kärleken. Varför finns den, varför kan jag aldrig få vara ifred, tänkte jag. Men jag har tänkt efter och hur förbannat ont den än gör så uppväger allt det goda det som gör ont. Jag uppskattar att få känna att jag lever ibland. Det är tungt och gör ont. Förbannat ont. Som min kära vän Fia brukar säga: "Kärleken gör alltid ont, oavsett om den är besvarad eller ej. Oavsett kärlek."

Oh ja.

Nu ska jag inte skriva nått mer. Inte just nu. Jag har fått skriva av mig som vanligt och det känns bra. Apropå kärlek så älskar jag min blogg. Min pärla.


Det är ett fritt liv.

-.-

"Jag skulle vilja att du rensa upp på ditt rum. Det ser ut som där grisar bor. Varken mer eller mindre."

Min käre fars kommentar såklart.

Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav