Körkort!

Idag lyckades jag med körkortet! Jag är så jäkla lycklig att jag knappt kan stå ordentligt! Jag har längtat, jag har misslyckats, jag har velat ge upp men jag kämpade vidare och nu står jag här och jag är numera lämpad till att köra bil :D Jag är så extremt lycklig... jag är uppe i luften och kan knappt fatta att det är sant! Det är en sån lättnad! Och en sådan lycka...

Jag vill tacka främst min döda morfar som betalat allt, han är bäst uppe i himmelen men han hade gärna fått vara här på jorden! Samt min underbara pappa som stått ut med mig från att jag knappt kunde växla till igår då vi övningskörde tillsammans för sista gången! Samt stöd från övriga familjemedlemmar, släkt, mina underbara vänner och klasskompisar! Tack, tack, tack!

Det var sån här jag skulle bli.

Det har tagit så många år för mig att få känna mig så här fin varje dag. Det har tagit mycket kraft och tid att bygga upp mig själv och tycka om mitt utseende. Det är ingenting jag fått gratis utan det är något jag kämpat för och satt mig framför spegeln många dagar och stirrat in och tvingat mig att kolla på mig. Och inte bara på det jag ogillar, utan det jag tycker är fint. Jag har lärt mig att älska min kropp precis som den är och nu finns det vissa delar av min kropp jag inte alls skäms över, sen finns det andra jag avskyr. Men det ska botas, jag ska lära mig älska hela mig som den jag ser ut. Mitt arv är det trots allt. Jag är långt ifrån idealets och normens snygg synsätt men det sitter trots allt inne i en själv. Jag är inte den där typiskt snygga men vet ni vad? Jag själv ser mig själv som söt och snygg på andra vis än just bara idealet. Jag strävar inte efter att bli smal eller vältränad även om man önskar det någon gång men det är allt mer sällan. Jag ser saken med andra ögon och jag tänker inte delta i hetsen att bli smal och snygg. JAG är mullig och jag är snygg ändå. Jag känner det här inne och jag har byggt upp det. Inte själv, jag har fått hjälp på vägen av vänner och före detta pojkvänner men jag har tagit åt mig. Nu idag står jag här och är så nöjd och glad med mitt utseende för det mesta, de mesta dagarna. Igår, så gjorde jag så att lämnade axlarna och armarna bara. Jag ville kunna känna att jag kunde visa dem också fast jag egentligen inte alls gillar dem. Jag vill gilla dem också.

Jag tänker inte banta, jag tänker inte hetsa att gå ner i vikt, jag tänker inte hetsa för att bli smalare och jag tänker för helvete inte tycka att jag är FUL för att jag inte ser ut som idealet. Det gör jag aldrig någonsin, igen. Ingen kan trycka ned mig på den punkten, igen.

Lilja 4-ever

Jag har sett filmen Lilja 4-ever regisserad av Lukas Moodysson. För er som inte har sett den så handlar det om en tjej på 16 år i Ryssland som blir lämnad av sin mamma. Hon är en väldigt söt tjej men hennes mamma säger upp hennes förmyndarskap och hon är utan jobb och pengar så hon tvingas prostituera sig. Det är det eller att svälta ihjäl hon har att välja på. Så träffar hon en gullig kille som visar sig vara mindre gullig. Han lovar henne jobb och lägenhet med honom i Sverige men då hon kommer dit är hon sexslav. Eftersom hon inte har någon som saknar henne i Ryssland så är hon inte heller försvunnen. Till svenska polisen kan hon inte gå för de skickar henne tillbaka till Ryssland där hon hotar att bli dödad. Hon är instängd i en lägenhet och säljs dagligen till svenska, vanliga män.

Det är en så stark film, den är så hemsk och man kan knappt förstå att detta händer dagligen. Även här i Sverige. Svenska, vanliga män köper småflickor och våldtar dem. För våldtäkt är precis vad det är. Även fast man betalar pengar för det. Hur, får jag fråga, hur och när kan man göra något sådant? Hur kan detta förekomma? Hur kan man ta sig rätten att köpa en annan människa så där?

Jag mår så dåligt av tanken. Jag mår så dåligt av att veta att här i min egen hemstad kan sådant här förekomma. Dagligen. En kvinna eller flicka i min egen ålder sitter just nu inlåst i en lägenhet och gråter över att hon inte har nått val. Eller så är det någon som våldför sig på henne någonstans. Någon äcklig gammal gubbe. Eller en vanlig kille i nära ålder med mig. Eller en man i medelåldern.

Det värsta är att jag inte kan veta vart hon finns. Jag kan inte hjälpa henne. Jag kan inte göra ett förbannat jävla skit. För även om jag skulle leta, vad skulle jag göra då? Gå till polisen som ändå inte skulle göra så mycket. Och även om jag lyckades hjälpa henne, skulle det finnas tusentals till. Och alla dessa som tar in flickor från bland annat Ryssland, vad skulle man göra med dem? Kastrera dem och sätta dem bakom lås och bom och kasta bort nyckeln. Vilka jävla svin. Vilka helvetes jävla svin.

Tänk att man kan göra något så vackert till något så fult...

Det är då jag tänker på mitt eget liv och hur glad jag är att jag fått växa upp i en bra familj i ett bra land. Att jag blir älskad varje dag, får utbildning och bor i ett fint hus. Att jag dagligen har mat i kylskåpet. Att jag är trygg och att jag alltid fått välja själv vem jag vill ha sex med. Att jag får uppleva det fina. Att jag har massor av möjligheter som inte alla får. Det gäller bara att ta vara på dem. Jag försöker varje dag.

Var inte ett offer.

"Var inte ett offer, du väljer vem du är!"
säger Lisbeth Salander.

Jag tänker inte slösa någon mer tid på idioter när det finns så många bra människor i världen. Jag tänker fortsätta lita på människor och jag tänker inte låta en besvikelse förstöra mig. Aldrig. Jag tror på oss människor ännu, fast ingen annan gör det. Jag tror på de goda, på vardagshjältarna. Jag tror på mina vänner och min familj. Jag måste bara tro mer på mig själv. Bevisa för mig själv att jag klarar allt jag vill, bara jag ger mig fan på det. Jag måste bli bättre på att ge mig fan på saker. Hur tufft det än är. Jag ska försöka vara ärlig, jag ska försöka säga vad jag tycker och försöka slippa spela spel. Jag ska inte vara svår för jag är inte svår. Jag tror inte på det där.

Jag ska helt enkelt försöka bli en bättre människa. Perfekt, det finns inte. Men bättre. Bra. Mycket bra. Det finns och det är precis vad jag är. Det krävs lite självförtroende, lite självinstinkt, massa styrka men även tillåtelse att få vara svag. Det är ingen svaghet att gråta ibland. Det är en styrka att kunna visa vad man känner. De är såna människor jag beundrar. Det är sådana människor som är starkast, egentligen?

Jag ska inte låta någon trampa sönder mig.
Det är jag för bra för.

Som du behandlar andra....

Varje handling i ditt liv får konsekvenser på ett eller annat sätt. Vad jag ska fokusera på är relationer, ett ämne jag ofta skriver om i bloggen, dels för att det fascinerar mig, dels för att det är något som alla människor har. Relationer till varandra på olika plan på ett eller annat sätt.

Man märker det inte på en gång, det smyger sig sakta på. Jag kan inte prata för någon annan, endast mig själv och vad jag har lärt mig om relationer till olika människor. Eftersom jag bara är 18 år har jag mycket kvar att lära mig, det inser jag, men vissa saker känner jag. Det måste jag få känna också.

Relationer är inte gratis. Du måste jobba för dem. Man kanske inte alltid inser det men det är ett givande och tagande. När man ständigt blir ett andrahandsval av någon som kallar sig ens vän eller nära vän så får det konsekvenser. Det kanske inte märks på en gång men så småningom. Ju mer nära du är en annan människa, desto större "krav" sätts på dig. Det är inga handlingar som är ett måste, det är självklarheter över hur man behandlar andra människor och ingenting som står i en instruktionsbok. Gör vad fan du vill men du vet, det får konsekvenser. Ibland bra, andra gånger dåliga. Det är hur du får dina nära och kära att må. Ingenting är gratis, återigen. Man kan inte alltid kan vara den där supervännen, superflickvännen eller superdottern. Det kan ingen klara men man måste ta sina steg hur man vill ha sitt liv. Dina vänner kanske en dag lessnar på att du alltid väljer t.ex. din pojkvän före dem, en dag kanske de inte är kvar. En dag kanske så är allt man haft försvunnet och det känns naturligare att prata med en främling.

Vi väljer inte vår familj. Den måste vi stå ut med oavsett men vi älskar dem i alla fall. Inte ens den relationen är gratis. Även den har sitt pris. Men blod är tjockare än vatten. Fast ibland så kan man känna närmare relation till en som man inte delar blod med.

Vi väljer inte vilka vi ska älska. Vi väljer inte vilka vi ska bli kära i. Vi väljer inte vilka vi ska tycka om eller inte. Men vi väljer om vi ska fortsätta älska eller tycka om personerna. Varför ska man slänga sin tid på människor som ändå inte bryr sig egentligen? När det finns så många bra människor som bryr sig om en. Inte för att de måste, utan för att de vill göra det. Varför ska jag, bara för att jag känt en människa så länge, välja denna människa framför en som jag känt mindre länge, bara för att det är så liksom?

Jag har börjat lära mig vilka man bör lägga energi på. Även om det är fruktansvärt jobbigt att släppa iväg någon man tycker så mycket om så finns det en gräns för hur mycket man orkar ge men sällan får något tillbaka. Det är omtanke, det är vård av en relation. (So what att din pojkvän ska resa bort två dagar, jag är ändå ledsen ikväll och skulle behöva dig. Han kommer tillbaka.)

Det är svårt att alltid vara perfekt, ja förfan! Det är svårt att ständigt längta till framtiden, det är svårt att se vad som kan vara viktigt när allt annat är så bra. Frågan är ibland vad man själv vill egentligen och att ibland kanske man måste tänka till. Vad är ursäkter? Ursäkter fungerar inte alltid. (Jag är less på att stå bredvid och bara vara någon du ringer när du har lite att göra.) Även om man har ALLT just nu, så finns det en dag då man inte har ALLT längre. Då kanske man inser, oj fan, vart tog ALLT vägen? Vart tog mina vänner vägen?

Jag är så jävla naiv människa. Jag litar på alla tills de bevisat motsatsen. Jag vill så gärna tycka om och vara vän med alla, vara glad och stark och alltid den där superbästisen som inte stör men ändå finns där när det behövs. Jag vill vara en axel att gråta mot, en att öppna sig för och jag vill känna att jag har detsamma. Jag har det, oh ja. Jag älskar er som jag vet finns där. Och jag tycker om alla fina människor jag träffar och hälsar åt. Kanske inte mina bästa vänner men roliga kompisar man träffar någon gång och samtalar med. Skrattar med.

Jag försöker vårda mina relationer så gott jag kan men det är verkligen inte lätt. Jag hatar att välja bort, jag hatar att säga nej. Jag hatar att inte kunna vara med, eller att inte vilja på grund av olika saker. Jag vill ge men jag vill även få också. Det är inte gratis även om man önskar så väldigt ofta.

En dag kanske man inser att de relationer man en gång hade försvann för att man struntade i dem. För att något annat var viktigare för en så lång tid. Pojkvännen, husdjuret, jobbet, skolan, familjen, festandet? Jag pratar inte om veckor eller månader utan om år. Det tar ett bra tag att krossa en relation helt så länge någon vill fortsätta försöka. Jag kanske inte orkar fortsätta försöka utan respons till de relationer jag har. It takes two to tango....

Sotis<3

Här har ni bild på henne, mitt hjärta. Min katt Sotis som jag har haft i snart åtta år. Eller eftersom man inte kan "ha" eller "äga" en katt så kan man säga att hon bott hos oss i åtta år och än så länge trivs hon så pass bra att hon stannar. Jag säger det inte ofta men jag ÄLSKAR henne. Och faktiskt tror jag att hon älskar mig också även fast hon inte erkänner det, katter ni vet ;)

För er som inte vet så är katter bland de intelligentaste djur som existerar. Jag beundrar och avgudar katter. De är så underbara och fantastiska, smarta och helt... ja helt enkelt bäst! De är vän med dem som ger dem mat och tar hand om dem, de som förtjänar det! Till skillnad från hundar som är bästisar med alla oavsett... Katter visar också känslor fast de kan vara stenhårda, men de visar verkligen när de är sura på en. De kan i ena ögonblicket låtsas som om du inte existerar och i nästa komma och gosa med dig som om du är deras lilla nallebjörn. Ibland i vinstsyfte och ibland, i deras svagare ögonblick om du är deras matte eller husse, så faktiskt för att de tycker om dig.

Min lilla älskade katt brukar ibland komma in på mitt rum, mjorpa till lite och sedan stolt gå därifrån. Hon ska bara visa: här är jag, bara så du vet. Ibland kommer hon och lägger sig bredvid mig i sängen och när jag väl tagit fram läxböcker så kommer hon så går över dem och tuggar på mina pennor. När jag är ute och går brukar hon smyga efter. Idag så var hon så söt och ville att jag skulle lyfta upp henne en stund. Myskatt, jag älskar henne så mycket. Sedan vet jag inte hur många gånger hon börjat bita mig i näsan och lagt sig och kurrat på mig när jag varit ledsen och gråtit. Hon är underbar.

Jag älskar katter och är en riktig kattmänniska. De flesta jag känner är mer förtjusta i hundar som jag inte alls förstår mig på egentligen. Varför ha en skällande hund som hoppar omkring, tigger och dessutom luktar smått illa stundtals när man kan ha en kurrande, tyst, mjuk och mysig, gott luktande, renlig katt?

Nu ska jag lägga mig och lyssna på 22 katter i samma låda. De pratar om deras olika kattberättelser och de som berättar är också kattmänniskor så jag får känna lite gemenskap med dem i alla fall.

Luleälven

Jag ska gå en promenad ut på isen och samla mina tankar.

Ni anar inte hur många gånger jag suttit ute på piren nedanför mig och tänkt. Jag har gråtit där, jag har flugit iväg i drömmarna och jag har bara suttit. Jag har haft isen om vintrarna och sedan älven om somrarna. Jag älskar luleälven av hela mitt hjärta. Jag älskar vatten. Jag älskar verkligen att få min egen tid där på ett sätt jag inte får annars. Konstigt va? Trots att detta var en kväll jag inte hade velat vara ensam på så blev det så men nu känner jag mig inte lika ensam längre för jag har min älv och is, än för ett tag.

Jag är uppväxt här, ett stenkast ifrån och jag uppskattar det mer och mer för varje dag. Jag älskar utsikten, vattnet, stigen där jag vandrat så många gånger. Bryggorna längs de små stränderna där jag suttit ensam, där jag suttit med vänner, pojkvänner. Där jag har druckit öl och där jag badat. Där jag njutit av stunden.

Goda människor

Tänk så fantastiska människor det finns. Det är dem vi borde koncentrera oss på och inte på alla idioter där ute som bara gör djur, jord och medmänniskor illa. Inte ständigt gnälla på mänskligheten för det finns så många fantastiska människor också. Tänk på dem!

Hela veckan har Marcus spelat in sitt projektarbete, ett pilotavsnitt till en serie och det är sportlov. Trots detta har hans vänner ställt upp många, många timmar om dagarna, stigit upp tidigt och hjälpt till. Jag, bland annat men jag älskar ju att spela in film, så det har bara varit superroligt! Och tänk så roligt man kan ha det, tänk så värt att lära känna massa nya människor eller jobba ihop med gamla vänner och spela in en film tillsammans och känna en väldigt fin gemenskap. Jag är nästan ledsen att det inte är någon inspelning imorgon även om det är slitsamt. Det har varit väldigt givande på många sätt och jag blir rörd av tanken av det här med vänskap och vad man ger varandra och hur roligt det är att hjälpa till och hur roligt det är att sedan få igen så mycket.

Vi borde verkligen börja koncentrera oss mer på alla fina människor. Alla människor som gör våra dagar underbara, vardagshjältarna. På alla som får en att känna sig uppskattad, vare sig man är bästa vän med dem, ytligt bekant eller främlingar. En främling som hjälper dig när du trillat, en bästa vän som skrattar med dig eller nya kompisar som ger dig en kram och tackar för en rolig dag.

Vi borde tänka på dem vi är i skolan och på jobbet med. De som vi skojar med på lunchen. Vi borde tänka mer på den där underbara läraren som får eleverna att stanna i klassrummet även när lektionen slutat bara för att det är så roligt. Vi borde tänka mer på de lärare som är engagerade i skolan och lär oss nya saker och muntrar upp oss när det går dåligt. Vi borde tänka mer på de där människorna i våra olika klasser som faktiskt står ut med oss varje dag trots att vi kanske är extremt olika. Vi borde tänka mer på alla de där människorna i vår skola som vi lär känna smått och en dag flera år senare stöter på och hälsar och säger: Vi gick ju i samma skola under gymnasiet! Vi borde tänka mer på våra arbetskollegor som gör vår dag lite roligare. Tänk vad tråkigt att vara ensam... Vi borde tänka mer på våra bästa vänner som faktiskt lärt sig att älska oss trots de sett våra dåliga sidor också.

Vi borde tänka mer på de föräldrar som ställer upp, med skjuts och övningskörningar, med pengar och med kärlek. Vi borde tänka mer på de små barnen, på deras skratt som ger hopp om liv. Vi borde tänka mer på alla trotsiga tonåringar som faktiskt kommer växa upp en dag och bidra till vår välfärd. Vi borde tänka mer på alla underbara människor. Vi är ett egoistiskt släkte, ja visst det är vi men tänk, tänk, tänk på när vi väl är så där underbara och det finns hopp för oss! Jag vägrar tro något annat. Alla människor kommer inte göra dig besviken, alla människor kommer inte såra dig och alla människor kommer inte förstöra jorden! Alla människor är inte onda människor, alla människor är inte beräknade och fega.

Vi borde tänka på alla dem som ger oss ett skratt, ett leende, en kram. De är de vi ska koncentrera oss på. Våra nära och kära. Våra vardagshjältar!

Tack för mig.

Här.

Jag vill sitta på ett tåg på väg härifrån för ett tag. De oändliga timmarna som tåget åker genom städer och skogar, över åkrar och ängar får man tid att tänka men samtidigt koppla av. Sedan finns det någon gång man kommer fram och där kan man släppa allt bagage för en stund och leva i falsk lycka för ett par dagar.

Jag känner mig så fruktansvärt ensam.

Perfekt

Vintern är mörk och kall men dagarna blir allt ljusare. Februari är slut och mars intar detta år. 3e månaden detta år redan. Tiden går alltför snabbt men samtidigt alltför långsamt. Här i Norrbotten ligger snön kvar ett bra tag till och jag vill bara ha sommar. Detta kommer bli en speciell sommar, detta kommer vara sommaren då jag tar studenten. Det kanske inte är en så stor grej egentligen, men ändå så är det det just nu i livet. 12 år "obligatorisk" skola är slut. Sedan är man "fri". En del säger att efter gymnasiet så väntar bara problem men så ser inte jag på saken. Det blir vad man gör det till. Framtiden ligger i dina egna händer.

Jag kan inte alltid vara den superwoman jag vill vara. Jag vill ständigt vara stark, glad och världens bästa kompis. Jag har insett nu att det inte alltid går. Ibland måste man få vara svag. Det är tungt att resa sig men jag är på väg. Mitt ljus är just nu framtiden. Framtiden, sommaren, att få flytta. Studenten ligger där i juni och det är det som gör att jag orkar stiga upp och kämpa så gott det går. Snart är den där, egentligen för snart eftersom det är så mycket som förändras men jag vill inte vara konservativ. Visst förstår jag att jag borde uppskatta den tid som är kvar men jag måste ha att allt blir så underbart när det är slut, annars finns ingen ork att kämpa vidare.

Livet är ett förhållande, ett helt jäkla äktenskap. Du måste hela tiden kämpa för att det ska gå och den dagen du ger upp tar det slut. Det finns ingenting som heter att livet är lätt hela tiden eller att det bara blir bättre. Det där perfekta livet finns inte, det perfekta förhållandet finns inte. Men ni vet, jag vill tro fortfarande på att framtiden är ljus. Jag vill tro att livet blir bättre! Jag har hopp och jag tänker inte ge upp. Kanske blir det inte som man tänkt sig alltid men det kanske blir bra på ett annat sätt. Och sedan när får man precis allt man vill ha? Sen när har ett förhållande bara varit lyckligt?

Det är viktigt att bråka med livet ibland. Det är viktigt med bråk i ett förhållande. För att känna och för att inte ta allting för givet. Det gäller att inte gå att gömma sig och det gäller att ständigt kämpa och sträva. Det är en hård kamp men när det lönar sig så är det så jäkla värt det! Det måste vara värt det...

Ett förhållande måste vara värt att kämpa för och jag beundrar dem som kan och vågar kämpa. De som älskar så mycket att det är värt kampen. Värt att gråta, att undra, att ständigt sakna varandra och att anpassa sig. Att inte vara fri att göra precis det man alltid vill. För det är man inte, egentligen. Men det är värt det när man verkligen älskar varandra. Jag vet, jag har sett det. Men det krävs två människor. Två människors känslor och tankar som ska gå ihop och man ska älska varandras allt. Både dåliga och bra saker. Jag förstår inte dem som är i ett förhållande och egentligen inte är kära i varandra. De som bara är för att det är bekvämt. De som väljer det bästa tvättmedlet i affären.

Man ska inte inbilla sig att livet är lätt men det gör det ibland lättare. Man ska inte heller inbilla sig att ett förhållande är lätt men ibland kan det vara bra för att göra det lättare. Man ska inte inbilla sig att en annan människa kan ansvara för hela ens lycka. Andra människor som älskar dig i din omgivning får dig såklart glad och lycklig men det är inte deras ansvar. Det är ingen plikt utan det är något man gör av respekt och omtanke för varandra. Du är med dina vänner för att ni trivs tillsammans och det är inget måste utan det är ett privillegium. Varenda sann vän du får är ett plus i ditt liv och varenda gång du blir kär är en lärdom i ditt liv. Det blir aldrig perfekt, det blir aldrig 100% lycka varenda dag. Men gör det bra! Gör det så bra det bara går och älska, bråka, skratta, lev! Lev för tusan. Klart det är svårt, jag har är ibland dålig på följa mina egna råd... så jäkla kass men varje dag är en ny kamp och jag ser fram emot den.

Det är så lätt att prata, det gör jag mycket. Det är så lätt att tänka, skriva och fundera men så svårt att känna som man vill. Känna är en svår sak och jag hatar det så vissa stunder. Ibland så älskar jag det, de stunder jag får vara uppe i det blå. Jag älskar när jag är så glad att man inte kan sluta le. Och jag älskar när jag märker att människor faktiskt uppskattar ens sällskap lika mycket som man uppskattar deras. Det är stort, det är fantastiskt. Att man får vara en uppskattad människa någon gång då och då.

Jag vet att det blir hål i tillvaron. Att man är olika mycket med olika vänner och man har sina perioder av ensamhet och sina perioder av festande och sina perioder av att vara totalt förälskad och sina perioder då man är less och sina perioder då man är taggad! Ibland vill man bara leva för stunden, ibland vill man bara tänka efter. Vissa dagar tänker man bara på sig själv, andra tänker man på hela världens undergång. En del är högljudda, en del är tysta. En del vill ta plats, andra vill helst hålla sig i skuggan.

Jag är inte bitter på mänskligheten. Visst finns det så mycket ont och så många onda människor men tänk framförallt på hur många goda människor det finns också. När ska de få uppskattning, de vanliga vardagsmänniskorna som du och jag? När ska vi få bli hjältarna genom att finnas där som nära vänner, familj och klasskamrater och kollegor? När ska vi slippa höra hur hemska människor är, när vi står där och bara försöker leva våra liv med våra förhållanden och våra relationer och våra familjer? När vi försöker vara så goda vi kan?

En hel uppsats utan röd tråd. Det är bara mina tankar och detta är bara min älskade blogg.