Det har tagit så många år för mig att få känna mig så här fin varje dag. Det har tagit mycket kraft och tid att bygga upp mig själv och tycka om mitt utseende. Det är ingenting jag fått gratis utan det är något jag kämpat för och satt mig framför spegeln många dagar och stirrat in och tvingat mig att kolla på mig. Och inte bara på det jag ogillar, utan det jag tycker är fint. Jag har lärt mig att älska min kropp precis som den är och nu finns det vissa delar av min kropp jag inte alls skäms över, sen finns det andra jag avskyr. Men det ska botas, jag ska lära mig älska hela mig som den jag ser ut. Mitt arv är det trots allt. Jag är långt ifrån idealets och normens snygg synsätt men det sitter trots allt inne i en själv. Jag är inte den där typiskt snygga men vet ni vad? Jag själv ser mig själv som söt och snygg på andra vis än just bara idealet. Jag strävar inte efter att bli smal eller vältränad även om man önskar det någon gång men det är allt mer sällan. Jag ser saken med andra ögon och jag tänker inte delta i hetsen att bli smal och snygg. JAG är mullig och jag är snygg ändå. Jag känner det här inne och jag har byggt upp det. Inte själv, jag har fått hjälp på vägen av vänner och före detta pojkvänner men jag har tagit åt mig. Nu idag står jag här och är så nöjd och glad med mitt utseende för det mesta, de mesta dagarna. Igår, så gjorde jag så att lämnade axlarna och armarna bara. Jag ville kunna känna att jag kunde visa dem också fast jag egentligen inte alls gillar dem. Jag vill gilla dem också.
Jag tänker inte banta, jag tänker inte hetsa att gå ner i vikt, jag tänker inte hetsa för att bli smalare och jag tänker för helvete inte tycka att jag är FUL för att jag inte ser ut som idealet. Det gör jag aldrig någonsin, igen. Ingen kan trycka ned mig på den punkten, igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar