Jag har tagit ett ganska spontant beslut som är kanske väldigt bra eller så är det väldigt dåligt. Jag tänker nu skriva om allting som har hänt, så folk förstår. Så ni får veta det jag känt, det jag levt med så länge nu. Jag kanske tar det från början. Om jag vågar. Detta kanske är det bästa. Men jag vet att hela världen kan läsa. Samtidigt orkar jag inte prata om det till dem som inte varit med från första början. Jag vill bara att ni ska veta. I efterhand så börjar jag förstå hur onödigt det hela egentligen varit. Men kanske inte ändå. Kanske har allting en mening. Kanske skulle jag behöva gå igenom det här. Egentligen har väl allting en mening ändå.
Jag var inte alls intresserad av honom på det sättet. Jag tyckte han verkade schysst och rolig, en kul kompis och han var ju inte direkt osynlig. Ungefär som jag kanske? Jag visste inte riktigt, men jag ville bli hans kompis. Jag var i alla fall med honom och gjorde massa roliga grejer, jag trivdes bra. Vi pratade mycket och jag hade ingen aning om hur han skulle få mig att känna. Jag förväntade mig inte det, jag underskattade honom och han gjorde allt rätt. För mycket rätt inser jag nu. Han ringde mycket, pratade mycket och ville vara med mig men jag fattade ju ingenting, jag trodde att han ville bli min kompis, kanske att han till och med blivit förälskad i mig men jag vet ju hur jag är och hur lite jag vill ha en pojkvän. Och sen han dessutom, han ser ju ut som en lillebror. Det tyckte jag då i alla fall. Nu mera är det annorlunda.
Vet inte om det är människans behov över att behöva uppskattas och älskas men jag föll, utan att fatta det själv. Jag blev så förälskad och när jag började känna det var mina första tankar: nej nej nej! Jag vill inte! Men jag kunde inte sluta tänka på honom och jag försökte skjuta undan det, inbilla mig att det bara var inbillning men det gick bara inte. Jag förstod att det var så mycket mer och jag blev helt chockad över vändningen. Och alla enorma känslor som flög runt i mig, om benen som vek sig och hur glad jag blev av att bara se honom. Men det var ju inte det jag sagt, inte det jag planerat. Inte det jag försökt ljuga för mig själv om. Eftersom jag så gärna ville veta om han kanske kunde känna samma sak var jag tvungen att säga det. Jag samlade allt mod jag hade, sa att vi måste prata. Sen stod jag där, så liten jag kände mig då, och kollade honom rakt in i ögonen och sa: Jag är förälskad i dig.
Jag har en del gånger ångrat mig att jag släppte allt i det ögonblicket. Mitt sinne, mitt hjärta, allting öppnade sig i den stunden och blev så ömtåligt och skört. Det var helt, jag hade släppt alla mina murar och jag hade kunnat älska så mycket igen men det blev inte som jag tänkt mig. Jag hade förväntat mig ett ordentligt ja eller nej men det fick jag inte. Sen väntade en hemsk månad då jag först blev dissad helt av honom, och jag antog massa saker som att okej, han vill väl inte. Så klart jag blev ledsen då. Men sedan helt plötsligt kom han igen och ville vara med mig. Jag blev glad men kunde inte riktigt slappna av men det var nog tur för sedan hände samma sak, och igen, och igen. Sedan tog det slut och jag grät över precis allt, jag brast och gick isär och insåg att jag måste bryta det själv. Att han utnyttjade mig. Lekte runt med mig och trots att jag aldrig någonsin varit så kär var jag tvungen att hålla tillbaka. Jag använde mig av alla metoder som möjligt fanns för att släppa tankarna och känslorna, jag gjorde allt utom det jag alltid gjort förut. Jag ville inte vara med någon annan kille. Inte på något vis alls. De äcklade mig allihopa. Jag slutade festa, slutade dricka alkohol och tog det bara lugnt. Jag ville inte använda det som en tröst, jag ville prata ut och tänka över det, bearbeta alla mina känslor och jag ville så gärna ha en förklaring till varför han behandlade mig som han gjorde, varför han inte bara kunnat säga att han inte ville ha mig på det sättet.
Jag har känt alla känslor som går att känna för denna människa. Jag har hatat honom, älskat honom och allt däremellan. Ingen har lyckats såra mig och förstöra mig så mycket som honom men ändå har jag försökt förlåta för att kunna gå vidare sen. Jag har gjort det. Och jag gav så mycket av mig själv. Jag har aldrig känt så mycket. Jag vet inte vad det var, men han hade nog varit den perfekta pojkvännen till mig. Kanske såg jag det, kanske är det inte alls så. Jag vet inte.
Sommaren kom, dagarna blev ljusare och det blev även jag. Jag kan inte påstå att jag inte brydde mig alls, men känslorna var betydligt svalare och jag mådde mycket bättre. Men det var inte okej, jag ville så gärna veta svaret på tusentals frågor som snurrade i mitt huvud. Jag började långsamt acceptera att jag kanske aldrig skulle få det svar men jag ville i alla fall ha en ursäkt så jag tog tag i honom och bad om att få en. Den kom men det kändes egentligen inte som den var menad på riktigt. Kanske. Jag hade i alla fall hopp om att han någonstans skämdes eller ångrade sig och kanske kände åtminstone dåligt samvete för hur han behandlat mig. Jag kommer nog aldrig få ett svar på det. Jag kan bara tro och hoppas. Studenten kom som en riktig lättnad och jag hade första dagen jag var riktigt lycklig på sen julas. Det var helt underbart. Mycket släppte och jag tänkte inte alls så mycket på honom. Nu skulle jag inte behöva se honom nå mer, i alla fall i min vardag. Vi gick nämligen på samma skola.
Nu har jag fått reda på sanningen. Och nu vet jag inte vad jag ska känna. Jag vet inte vad jag känner, det snurrar i skallen men det är ändå tomt. Jag vet inte hur jag ska hantera det här, jag fattar absolut ingenting,. Jag vet inte om jag ska känna. Just nu känner jag absolut ingenting alls. Det är som att gå på automatläge. Jag har svårt att välja orden, att beskriva det hela. Jag vet inte om jag skulle ge honom en pungspark eller kram eller bara gå rakt förbi om jag såg honom...
I min värld är en dålig sanning alltid bättre än en bra lögn. Jag har glad att jag fått veta även om jag inte vet vad det kommer göra med mig. Men det tar jag en annan gång.
