Perfekt

Vintern är mörk och kall men dagarna blir allt ljusare. Februari är slut och mars intar detta år. 3e månaden detta år redan. Tiden går alltför snabbt men samtidigt alltför långsamt. Här i Norrbotten ligger snön kvar ett bra tag till och jag vill bara ha sommar. Detta kommer bli en speciell sommar, detta kommer vara sommaren då jag tar studenten. Det kanske inte är en så stor grej egentligen, men ändå så är det det just nu i livet. 12 år "obligatorisk" skola är slut. Sedan är man "fri". En del säger att efter gymnasiet så väntar bara problem men så ser inte jag på saken. Det blir vad man gör det till. Framtiden ligger i dina egna händer.

Jag kan inte alltid vara den superwoman jag vill vara. Jag vill ständigt vara stark, glad och världens bästa kompis. Jag har insett nu att det inte alltid går. Ibland måste man få vara svag. Det är tungt att resa sig men jag är på väg. Mitt ljus är just nu framtiden. Framtiden, sommaren, att få flytta. Studenten ligger där i juni och det är det som gör att jag orkar stiga upp och kämpa så gott det går. Snart är den där, egentligen för snart eftersom det är så mycket som förändras men jag vill inte vara konservativ. Visst förstår jag att jag borde uppskatta den tid som är kvar men jag måste ha att allt blir så underbart när det är slut, annars finns ingen ork att kämpa vidare.

Livet är ett förhållande, ett helt jäkla äktenskap. Du måste hela tiden kämpa för att det ska gå och den dagen du ger upp tar det slut. Det finns ingenting som heter att livet är lätt hela tiden eller att det bara blir bättre. Det där perfekta livet finns inte, det perfekta förhållandet finns inte. Men ni vet, jag vill tro fortfarande på att framtiden är ljus. Jag vill tro att livet blir bättre! Jag har hopp och jag tänker inte ge upp. Kanske blir det inte som man tänkt sig alltid men det kanske blir bra på ett annat sätt. Och sedan när får man precis allt man vill ha? Sen när har ett förhållande bara varit lyckligt?

Det är viktigt att bråka med livet ibland. Det är viktigt med bråk i ett förhållande. För att känna och för att inte ta allting för givet. Det gäller att inte gå att gömma sig och det gäller att ständigt kämpa och sträva. Det är en hård kamp men när det lönar sig så är det så jäkla värt det! Det måste vara värt det...

Ett förhållande måste vara värt att kämpa för och jag beundrar dem som kan och vågar kämpa. De som älskar så mycket att det är värt kampen. Värt att gråta, att undra, att ständigt sakna varandra och att anpassa sig. Att inte vara fri att göra precis det man alltid vill. För det är man inte, egentligen. Men det är värt det när man verkligen älskar varandra. Jag vet, jag har sett det. Men det krävs två människor. Två människors känslor och tankar som ska gå ihop och man ska älska varandras allt. Både dåliga och bra saker. Jag förstår inte dem som är i ett förhållande och egentligen inte är kära i varandra. De som bara är för att det är bekvämt. De som väljer det bästa tvättmedlet i affären.

Man ska inte inbilla sig att livet är lätt men det gör det ibland lättare. Man ska inte heller inbilla sig att ett förhållande är lätt men ibland kan det vara bra för att göra det lättare. Man ska inte inbilla sig att en annan människa kan ansvara för hela ens lycka. Andra människor som älskar dig i din omgivning får dig såklart glad och lycklig men det är inte deras ansvar. Det är ingen plikt utan det är något man gör av respekt och omtanke för varandra. Du är med dina vänner för att ni trivs tillsammans och det är inget måste utan det är ett privillegium. Varenda sann vän du får är ett plus i ditt liv och varenda gång du blir kär är en lärdom i ditt liv. Det blir aldrig perfekt, det blir aldrig 100% lycka varenda dag. Men gör det bra! Gör det så bra det bara går och älska, bråka, skratta, lev! Lev för tusan. Klart det är svårt, jag har är ibland dålig på följa mina egna råd... så jäkla kass men varje dag är en ny kamp och jag ser fram emot den.

Det är så lätt att prata, det gör jag mycket. Det är så lätt att tänka, skriva och fundera men så svårt att känna som man vill. Känna är en svår sak och jag hatar det så vissa stunder. Ibland så älskar jag det, de stunder jag får vara uppe i det blå. Jag älskar när jag är så glad att man inte kan sluta le. Och jag älskar när jag märker att människor faktiskt uppskattar ens sällskap lika mycket som man uppskattar deras. Det är stort, det är fantastiskt. Att man får vara en uppskattad människa någon gång då och då.

Jag vet att det blir hål i tillvaron. Att man är olika mycket med olika vänner och man har sina perioder av ensamhet och sina perioder av festande och sina perioder av att vara totalt förälskad och sina perioder då man är less och sina perioder då man är taggad! Ibland vill man bara leva för stunden, ibland vill man bara tänka efter. Vissa dagar tänker man bara på sig själv, andra tänker man på hela världens undergång. En del är högljudda, en del är tysta. En del vill ta plats, andra vill helst hålla sig i skuggan.

Jag är inte bitter på mänskligheten. Visst finns det så mycket ont och så många onda människor men tänk framförallt på hur många goda människor det finns också. När ska de få uppskattning, de vanliga vardagsmänniskorna som du och jag? När ska vi få bli hjältarna genom att finnas där som nära vänner, familj och klasskamrater och kollegor? När ska vi slippa höra hur hemska människor är, när vi står där och bara försöker leva våra liv med våra förhållanden och våra relationer och våra familjer? När vi försöker vara så goda vi kan?

En hel uppsats utan röd tråd. Det är bara mina tankar och detta är bara min älskade blogg.