Nu är jag så förvirrad när det förflutna uppsöker en. När tårarna börjar rinna och jag vägrar göra annat än krama och grina och vilja ha allt som förr. Men jag vet att inget hade varit annorlunda. Du hade fortfarande blivit den du är, verkar vara och jag hade fortfarande varit jag och den jag är. Jag tror inte något hade kunnat ändra våra öden, våra vägskäl och våra val i livet. Det enda jag vill göra är att lägga all gammal skit bakom mig. Det är så länge sedan nu. Jag bryr mig bara om en enda sak och det är... att kanske, kanske kunna bli något åt kompis-hållet igen. För vad du betydde, och betyder mycket än. Även om jag inte berättat det förrän nu. Frågan är bara om det går. Om vi vill...?

Jag har ingen aning vad som händer.