En uppsats om framtiden, kärleken,

Ni vet de där varma vår vindarna som kommer kring maj. När man börjar ana sommarens entré... visst är det härligt? Visst börjar det lätta upp i hjärtat? Vinterns bekymmer börjar lägga sig. Våren kommer med stormsteg och snart är det sommar igen. Grönt gräs, havet, solen och alla människor som kommer ut på gatorna fram ur husen. I början av juni syns vita studentmössor. Det syns leende och skrattande ansikten som nu gått klart sina 3 år på gymnasiet. De nådde dit. De klarade det. Ett kapitel i ens liv tar slut och ett nytt tar vid. Bakom deras leenden kanske det döljer sig vemod inför framtiden. Vad ska jag göra nu?

I vår. Februari, mars, april, maj, i början av juni. Om ungefär 4 månader är det min tur. Vår tur. Vi kommer sjunga studentsången, åka lastbilsflak, skrika, kanske gråta en skvätt. Vi kommer att äta stor middag och sedan dra ut på stan och sjunga studentsången. Vår tur. Jag kommer att kramas, kyssas och knulla. Jag kommer ta ett farväl till den bästa tiden i mitt liv. Hittils. Gymnasiet. Vilka minnen jag kommer ta med mig när jag flyttar söderut. Vilka minnen jag kommer berätta för mina nya vänner. Vilka minnen jag kommer berätta för mina barn och barnbarn när det är deras tur. Om just gymnasiet. 3 år av skola, ensamhet, gemenskap, glädje, kärlek och vänskap. Om tiden då jag lärde känna mig själv och många andra underbara människor. Tiden då jag bara längtade härifrån. Tiden som jag kommer sakna resten av mitt liv.

Med blandade känslor kommer jag stå där. Överlycklig att bli fri. Hemskt ledsen över allting jag kommer lämna. Mitt trygga liv sedan 3 år. Alla underbara människor man lärt känna. Skolan. Det är inte så illa där, inte alls. Jag ska ta vara på tiden som är kvar, som min kära vän Jessica sagt åt mig att göra. Jag ska inte längta så mycket till framtiden för den kommer, den med. Fortare än man anar. Men ibland kan man inte låta bli ibland.

Blir man fri? Eller är det bara en ännu svårare väg in i vuxenlivet? Jag vet inte. Jag längtar efter att bli självständig. Det är en lång väg att gå men jag ska lyckas! Jag ska fortsätta vara en lycklig människa med problem i livet, med upp och nedgångar. Jag ska vara kär, jag ska bli sårad, jag ska falla och jag ska resa mig igen. Jag älskar mitt liv. Man har bara ett och det gäller att vara rädd om det.

Mitt liv har bara börjat och jag älskar det. Inte varje dag. Jag är så lycklig för att jag fått växa upp i Sverige hos en familj där jag fått vara barn länge. Att jag fått leka, att jag har fått älska, att jag har ovillkorlig kärlek i min rygg. Att veta att vad jag än gör i livet har jag min familj där bakom mig, stöttandes.

Ett tag var jag så arg på kärleken. Varför finns den, varför kan jag aldrig få vara ifred, tänkte jag. Men jag har tänkt efter och hur förbannat ont den än gör så uppväger allt det goda det som gör ont. Jag uppskattar att få känna att jag lever ibland. Det är tungt och gör ont. Förbannat ont. Som min kära vän Fia brukar säga: "Kärleken gör alltid ont, oavsett om den är besvarad eller ej. Oavsett kärlek."

Oh ja.

Nu ska jag inte skriva nått mer. Inte just nu. Jag har fått skriva av mig som vanligt och det känns bra. Apropå kärlek så älskar jag min blogg. Min pärla.


Det är ett fritt liv.